Det är klart att jag hade platåskor, utsvängda gabardinbrallor och elefantöron-liknande kragar på de mönstrande och epilepsiframkallande skjortorna på 70-talet. Uppkavlade ärmar på pastellfärgade kavajer under slutet på 80- och början på 90-talet var förstås ett måste. Men sedan dess har mitt intresse för modets svängningar varit minimalt.
Nuförtiden köper jag bara kläder när jag vuxit ur dem eller slitit ut dem och då blir det ungefär samma varianter som förr fast i en lite nyare upplaga.
Men självförtroendet fick sig en liten knäck när jag häromdagen gick in på en modeaffär i Norrköping och skulle köpa mig några kortärmade skjortor till sommaren. Jag hade insett att de där trasorna som hängde i garderoben nog hade hängt där sedan jag flyttade ner till Norrköping för 15 år sedan. Några hade säkert också hängt där en stund under det förra årtusendet också.
Jag gick in och spejade runt lite käckt och hittade en hel del snyggt och praktiskt, men inte en enda kortärmad skjorta. Så jag ryckte på axlarna och gick ut och tänkte ta en annan affär.
Men på vägen ut var jag ändå tvungen att fråga en ledig expedit om affären inte hade en enda kortärmad skjorta?
Han tittade på den gamle dinosaurien och sa:
"Nej, tyvärr min herre, kortärmade skjortor är det väl ingen som vill ha längre, så det har vi slutat med", sa han och tittade på undertecknad med illa dold avsmak där jag stod i min finaste rutiga kortärmade skjorta från förra årtusendet, rentvättad förvisso, men lite sliten och fruktansvärt omodern och ute.
Precis som undertecknad alltså ...