Efter att ha vandrat runt ett par kvällar i min barndoms stad, blir jag betänksam över den utveckling som skett i själva stadskärnan. När jag därtill får i min hand en påkostad och svulstig skrift med rubriken ”Nästa Katrineholm, Sveriges lustgård” blir jag än mer konfunderad.
Vet inte vad som driver stadens styrande? Är målet att skapa en slags storstadskänsla med breda avenyer, betong och fundamentklossar här och var med torget som den absoluta kronan på verket. Hur har man lyckats skapa något så själlöst och tråkigt? Jag menar inte att 50- och 60-talets centrum, med Ackes korvkiosk som den naturliga samlingspunkten, var något under av skönhet. Men i jämförelse med dagens ödsliga och trista skapelse är det ändå klasskillnad.
Att komma upp ur tunneln från järnvägssidan och, som mitt fall, mötas av ett helt tomt och öde torg känns deprimerande, sorgesamt. För att denna skapelse ska fungera måste här vara folk, liv och rörelse, aktivitet. Hur ofta råder det i Katrineholm? På de fåtal serveringar som är öppna är det milt uttryckt glest med gäster, en och annan cyklist far snabbt förbi, några fotgängare försvinner upp längs Köpmansgatan. I övrigt dött, tomt och ödsligt.
När man så konfronteras med verklighetens Katrineholm och sedan börjar bläddra i stadens reklambroschyr, klingar budskapen tomt och ödsligt. Skribenten har verkligen inte varit rädd för att ta i:
• Här väntar upplevelserna för dig som söker fartfylld spänning och gastkramande upplevelser eller det rofyllda för dig som söker total avkoppling.
• Katrineholm bildar i- dag navet för nyskapande logistiknätverk med stadens robusta struktur.
• Smakerna, dofterna, ljuden och synintrycken – låt dina sinnen förtrollas under resan genom Sveriges Lustgård.
Så är tonen genom alla de färgglada sidorna, men verkligheten låter sig inte förändras genom fagra ord. Kanske borde man hitta en mer nyanserad och verklighetsanpassad beskrivning till nästa upplaga.
Och göra ett uppslag med killen som jobbar inne på SJ:s biljettcenter. Glad, vänlig och kunnig, hjälpte han mig med ett biljettärende. Vilket gjorde att bilden av mitt ”gamla” Katrineholm för en stund kom fram.
Staden som jag älskar, minns och alltid talar väl om.
Trots torget, förfulningen och förödelsen på det gamla Skogsborg – en helig plats för oss bandyfrälsta. Rensa upp i bråten, placera en staty av en bandyspelare där och kommunen får ytterligare ett besöksmål.
Givet vid alla framtida besök – för oss, som minns den gamla staden, dess människor och själ.
Olov Petersson
– återvändande katrineholmare