Det fanns många saker som folk var rädda för på 1970-talet: Raggare, mopedgäng, mellanöl, kärnkraft, krigsleksaker, storkapitalet, ryssarna och rakhyvlar.
När decenniet övergick i 80-tal följde därför många av dessa rädslor med, främst handlade det som vanligt om den fördärvliga ungdomskulturen. Så var det i hela Sverige och även i Katrineholm.
– När 80-talet började var Sverige en kvarleva av det gamla folkhemmet med statlig tv, förbud och DDR-töcken. När hårdrocken och skräckfilmerna kom fick en hel generation tuppjuck. Total moralpanik. 80-talet var årtiondet då Sverige förlorade sin oskuld, säger musikjournalisten Anders Tengner i en TT-intervju 2014.
Hela strömvirveln av 70-talets skräckidéer råkade sammanfalla i slutet av 1980. Åtminstone var det så i Katrineholm. Då skrek Kurirens rubriker, inom loppet av ett par veckor, om förbud av allt från rockkonserter till flipperspel och våldsfilmer.
Vi tar det från början.
När Sveriges televisions Kanal 1 klockan 21.35 på kvällen den 2 december 1980 sände det numera kultförklarade debattprogrammet Studio S var skräcken för ”videovåldet” redan igång.
Innan dess hade nämligen riksdagsledamoten Eva Hjelmström (VPK) skrivit en motion i frågan vilket fått utbildningsministern Jan-Erik Wikström (FP) att kvickna till.
Så moralpaniken var ett faktum när hela tv-publiken satt bänkad och den påtagligt allvarlige programledaren Göran Elwin – komplett med skepparkrans och allt – på bästa sändningstid, stirrade in i kameran och förkunnade:
– Ni som har barn, låt inte dom sitta uppe och titta på det här. Det tycker jag kan vara onödigt.
Förstasidan på KK den 4 december kröntes med rubriken ”Video-våldet stoppas” och under fanns en bild av butiksinnehavaren Stig Gustavsson på Radiotjänst som höll fram en av de hatansvärda videokassetterna.
KK hade intervjuat tre affärsinnehavare i Katrineholm som hyrde ut videofilmer och de var klart pressade av debatten. I Stockholm hade dagen innan överåklagare Claes Zeime skickat ut polisen för att stoppa våldsfilmerna.
Artikeln inne i tidningen förkunnade med vit text mot svarta plattor: ”Det finns sadistiska filmer i Katrineholm”.
Någon kritiker mot videovåldet behövde tidningen uppenbarligen inte föra fram, där torde tv-programmet Studio S tala i eget majestät. Däremot ställde KK tre affärsidkare mot väggen.
– Vi tänker inte så mycket på om barn och ungdom kan fara illa av våldet i filmerna, sa Lennart Seth på Radiohörnan till tidningens reporter. Vi är mest intresserade av att få filmerna tillbaka så därför hyr vi bara ut till vuxna.
Aningen mer försvarsbenägen var Stig Gustavsson på butiken Radiotjänst som menade att han aldrig hyrde ut våldsfilmer till barn och ungdomar:
– De yngsta är i 18-20-årsåldern. Det bästa som sades i Studio-S-programmet var att man kan klämma åt bolagen och de kan straffas i efterhand. På så sätt får vi en sanering i branschen.
Lite mer avslappnad i synen på videovåldet var Carl-Stefan Rydén, då innehavare av SR-foto, numera känd som ägare av biografer:
– Just vid den här typen av s k sjukt våld borde folk själva ha lite självkritik. Det finns ingen logik i att neka en 14-åring att se James Bond, när det tydligen är så lätt att få tag på våldsfilmer till video.
Rydén menade att det uppenbarligen fanns ett behov av att se våld.
– Man säger nog både ”usch” och ”fy” men sitter nog i alla fall kvar och gärna tittar på sådana här filmer. Folk vill ha spänning. Det är den enda typ av filmer som går i dag. Det finns annars väldigt bra filmer som skulle kunna vara ett utmärkt komplement till tv. Men dessa frågar aldrig folk efter, sa Carl-Stefan Rydén.
Ett par dagar senare, den 6 december 1980, hade moralpaniken antagit nya, mer formella, former. Kuriren presenterade då på förstasidan hur en Vingåkersbo hade skrivit ett brev till justitieministern om videovåldet.
Rubriken ”Gör något nu” ropade ut just den desperation som många säkert upplevde vid tiden.
Vingåkersbon hade, enligt artikeln, själv åtta barnbarn och begärde ”omedelbara åtgärder” av justitieministern. Mannen – för det var en nämligen en man – undrade ängsligt om vi inte hade nog med supande och knarkande tonåringar redan: ”Skall de även få utsättas för detta vidriga utbud, som varken mer eller mindre måste rubriceras som grov misshandel då de ju även kan drabba åldrarna 10-12 år.”
Att videovåldet skulle vara en del av tryckfriheten ansåg inte brevskrivaren och avslutade med: ”Låt inte detta gå till någon utredning. Gör något – nu!”
Den 8 december fortsatte rapporteringen om videovåldet då rubriken ”Lagstiftning kan stoppa videovåld” dök upp. Där rapporterades om Videogramutredningens ordförande, författaren Per Olof Sundman (C), som utbrast:
– Försäljningen och uthyrningen av våldsfilmer som är inspelade på videokassetter bör kunna begränsas genom vanlig lagstiftning och utan att detta innebär ingrepp i yttrandefriheten.
Videogramutredningen resulterade så småningom i att det blev straffbart för butiksägare att hyra ut våldsfilmer till personer under 15 år.