Vi hade kusinträff och det kom kusiner och respektive från när och fjärran. Minnen, fotografier och anekdoter varvades och det blev en trevlig kväll.
För min egen del väcktes en minnesvärd händelse av min farfar till liv, något jag inte tänkt på under många år.
Det var när jag, 12-13 år gammal, fick åka med farfar till Örebro och titta på bandy. KSK skulle möta Örebro SK. Vi stod där på läktaren och hade det trevligt och matchen var spännande. Farfar höll på traditionen och drack någonting ur den medhavda portföljen.
Plötsligt sa han:
"Nä, nu måste jag gå och junka!", sa han och försvann och var borta i några minuter.
Jag blev så generad att jag höll på svimma, men jag nickade och fortsatte att stint titta på matchen, medan tankarna virvlade runt i mitt unga huvud.
Farfar kom tillbaka, det blev andra halvlek och matchen var fortsatt spännande, när farfar åter lutade sig fram mot mig och viskade:
"Nä, nu trycker det på igen, jag måste gå och junka igen!"
Wow! Jag måste erkänna att jag blev imponerad av min gamle farfar, två gånger inom en timme och detta helt ogenerat.
När jag kom hem kunde jag faktiskt inte hålla mig utan berättade för min pappa vad farfar hade gjort.
Min pappa bröt ihop av skratt, han förstod precis vad jag trodde att farfar hade gjort, men så var inte alls fallet.
"Junka betyder kissa, vad trodde du?" skrattade pappa och jag minns än idag hur jag skämdes över vad jag trodde att min gamle farfar hade gjort under bandymatchen - två gånger!