Barnrättsdagarna arrangeras i Örebro och är ett forum för bland annat de cirka 1- 400- 000 skolbarn i Sverige som inte får rösta den 19 september. Den arbetsmiljö vi vuxna har skapat för dem, och för våra duktiga pedagoger, präglas bland annat av våld, mobbning, diskussioner om väktare samt av ett sätt att möta och se barnen som fått datainspektionen att konstatera: Vår bedömning är att skolvärlden gått mot en övervakningsnivå som vi på andra arbetsplatser skulle reagera mycket starkt emot I denna vardag förväntas eleverna känna lust att lära och prestera.
I en miljö där fler och fler skolor bland annat tvingas minska antalet engagerade och närvarande kuratorer, är det inte märkligt att allt fler barn mår dåligt och att studieresultaten sjunker. Den psykiska ohälsan bland unga ökar enligt Socialstyrelsen. Utvecklingen de senaste 20 åren har gått från fysisk ohälsa mot mer psykosocialt betingade besvär och funktionsnedsättningar. Varför ser vi inte detta genom våra övervakningskameror?
Den svenska utbildningsnivån blir inte bättre relativt utlandet enligt PISA 2006. Fokus riktas ofta på mätbara fakta, betyg, medan de bakomliggande orsakerna med bristande arbetsmiljö i skolorna och dåliga förutsättningar för studiemotivation, inte lika ofta diskuteras.
Av slutsatserna i FN rapport 2007-04-04 framgår bland annat att en framgångsrik barnpolitik måste ha sin tyngdpunkt i barnens närmiljö. Att det generationsöverskridande lärandet, mötet mellan generationer, måste säkerställas, samt att de som ansvarar för barnpolitikens dagliga genomförande, måste följa upp och fatta beslut utifrån de samhällsekonomiska konsekvenserna olika insatser ger upphov till.
Ett demokratiskt samhälle grundar vi på gemensamma värderingar. En förutsättning för detta är en levande dialog mellan de individer och grupper som utgör samhället. En dialog kräver tid och vilja att lyssna och även rum där dialogen kan ske. Inte är väl en övervakningskamera eller en väktare i skolan rätt sätt att ge våra barn tillräckligt med tid för denna dialog?
Vi är väl medvetna om att de flesta barn har många kontakter med medmänniskor, inte med kameror. Men kameran kan ses som en metafor för en utveckling. Mycket görs på olika händer för att hantera utvecklingen men tyvärr hörs ofta argumenten vi har inte tid eller det finns inga pengar i budgeten. Vi hanterar symtomen med plåster så som kameror, diskussion om väktare indragna kuratorstjänster istället för att satsa på att komma tillrätta med orsakerna.
Skolan är Sveriges största arbetsplats. Där finns 235- 000 anställda och 1,4 miljoner elever med skolplikt. Alla har de rätt till en bra arbetsmiljö. Behovet av mer vuxenkontakt är dokumenterat i flera rapporter, bland annat från BRIS. Känslan och det positiva i att bli sedd eller kramad av medmänniskor känner vi alla. Vi har inte råd att inte ge våra barn tillräckligt med vuxentid nu för att de ska kunna utvecklas och ta ansvar för Sveriges framtid.
Vi utmanar våra kommunpolitiker och tjänstemännen inom respektive kommunledningar att se möjligheterna i- stället för problemen genom övervakningskamerorna. Vi utmanar er att tydligt inför valet redovisa hur man inom respektive kommun i det dagliga arbetet tänker arbeta med barnperspektivet. Vilka beslut, samverkansprojekt och stöd tänker ni ge eleverna och skolan?
Vi utmanar oss alla att ta ställning för kramar människor emellan.
Magnus Debro
ordförande Klassmorfar för barnen i Sörmland
Erik Jansson
riksordförande Klassmorfar för barnen i Sverige