Kolla in liverapporteringen från statsministerns besök i Katrineholm direkt på kommunens Facebook. Så lockade kommunen sina följare för ett tag sedan då Stefan Löfven tillsammans med näringsminister Ardalan Shekarabi kom hit med nyheten om statliga myndigheters utlokalisering från Stockholm och Strålsäkerhetsmyndighetens och 120 jobbs kommande flytt till Katrineholm.
Trevlig nyhet för en kommun förstås, eftersom den sannolikt innebär ökade skatteintäkter, kanske fler invånare och hur som helst bevisar att kommunen har ett värde och en position i formandet av framtiden.
Men är det verkligen på kommunens Facebook som medborgarna ska följa pressträffen?
Vad är problemet, tänker du? Det är väl bra att vi får veta vad som händer i kommunen? Förvisso. Men det är en väldig skillnad på vem som berättar det för dig. Och när kommunens informatörer, eller kommunikatörer som de ofta kallas i dag, iklär sig journalistikens dräkt är det fara å färde.
Vi lever i en demokrati som bygger på institutioners olika roller. Här är den av folket valda politiska makten en. Media, satt att granska de folkvalda, en annan.
Kommunens informatör och lokaltidningens journalist har alltså helt olika uppdrag. Informatören är anställd i den politikerstyrda kommunen för att berätta kommunens sak. Journalistens uppdrag är att kritiskt granska kommunen, och både kan, ska och får vara obekväm.
I många av landets kommuner har lokalmedia försvunnit, lokalredaktionerna har stängt och granskande journalister är ett minne blott. Ingen ställer längre frågorna, kräver ut handlingarna eller berättar om beslut som kan komma att fattas. Utvecklingen är att antalet journalister blir färre, medan antalet informatörer blir fler. Redan för två år sedan rapporterade tidningen Dagens Samhälle att antalet informatörer i Sverige är fler än antalet journalister.
Du översköljs alltså av informatörernas budskap, som allt oftare stöps i en form som liknar journalistikens. I en förlängning, och lite hårt tilltaget, kan det här kanske kallas smart propaganda.
Det här är en utveckling där det ställs krav på dig som mottagare att se vem som rapporterar och genom vilket filter. Och varför? Vem vill få dig att tro vad och varför?
Parallellt med att antalet informatörer växer kommer också rapporter om att journalister får svårare att få ut de handlingar som vår demokrati ger rätt till, offentliga dörrar som oftare stängs och offentliga uppgifter som därmed riskerar att mörkas. Det sker även här. Så sent som i december förra året sa kommunen nej till handlingar som Katrineholms-Kuriren ville få ut, trots att överklagan till domstolen visade att offentlighetsprincipen gav oss rätt till handlingarna och att de var offentliga. En av kommunens förvaltningar ville på sensommaren också försvåra utlämnandet av handlingar på ett vis som tidigare aldrig funnits. Efter protest – från lokaltidningen – drogs förändringen tillbaka.
Vem spelar egentligen vilken roll? Hade kommunens informatör, den som i nästa stund framstår som en journalist i dina ögon, ställt samma krav, gjort samma överklagan och protesterat?
I Katrineholm (och i Vingåker) finns ännu lokaltidningen kvar, journalister som berättar och ger dig en annan bild än den som kommunen kanske vill ge. Du måste välja vems rapportering du vill följa.