‒Samtalen med socialen har varit som polisförhör och jag har känt mig som en brottsling. Jag känner mig väldigt illa bemött, säger Ellen, som egentligen heter något annat.
Hon är i 20-årsåldern och med tuffa år bakom sig lämnade hon sin hemort för tre år sedan. Ellen är uppvuxen i en trasig familj med droger och kriminalitet och har ett tungt livsbagage. I tidiga tonåren drabbades hon av ätstörningar och i 18-årsåldern började hon att missbruka. Flytten till Katrineholm blev en vändpunkt.
‒Jag kom hit för att få en nystart och vill stå på egna ben av hela mitt hjärta. Jag slutade med droger för tre år sedan och med alkohol för två år sedan. Jag har arbetat som personlig assistent och vikarierat inom hemtjänsten och förskolan och läser samtidigt in gymnasiet.
I hemorten fick hon hjälp av socialen, men vid flytten avsade hon sig försörjningsstödet. Hon har klarat sig med CSN-lån och inkomster från extraarbete, men när Ellen och hennes pojkvän separerade i mitten av december hamnade hon i en svår sits. Nu står hon ensam kvar på hyreskontraktet och hyran på 8 000 kronor ska betalas. Hon letar efter en mindre och billigare lägenhet, men det är svårt att hitta.
‒Jag har hamnat i en krissituation och behöver hjälp en eller två månader för att komma på fötter igen.
Vid första samtalet med socialhandläggare i Katrineholm kände hon sig ifrågasatt och handläggaren höjde enligt henne rösten och hävdade att hennes ex-sambo hade en skyldighet att försörja henne.
‒Jag lider av panikångest och började gråta. Då överröstade hon mig trots att jag vädjade om hjälp och förklarade att jag har panikångest. Jag har blivit tvungen att visa upp läkarintyg för att bevisa det.
Vid nästa telefonkontakt tog handläggaren upp att hon gått igenom Ellens gamla journaler från sin tidigare hemort och noterat att hon hade haft ett missbruk.
‒Jag blev förtvivlad. Det är svårt nog att starta om. Jag har kämpat på med plugg och jobb, men blir bemött som om jag vore ett barn. När jag var på botten fick jag hjälp, men inte nu.
Ellen vill lyfta frågan om bemötande då hon tror att det finns andra som delar hennes upplevelser.
‒Jag känner mig som en idiot och skäms för att gå dit. Jag har betalat skatt och gjort vad jag kan för att stå på egna ben och klara min försörjning. Jag fick kämpa för att ens få en matrekvisition trots att jag lämnat alla bevis på att jag har fyra kronor på mitt kort. Jag fick den först efter att jag lämnat intyg från min psykolog.