För min del blev en av sommarens höjdpunkter en motorcykeltripp ihop med min gamle tågluffarkompis Mathias, som jag träffat igen efter nästan 40 år. Skitkul!
Vi bestämde oss för en tripp till metropolerna(!) Åmål och Säffle...
Nej, inte så tråkigt som det kanske låter. Det var nämligen bluesfestival i Åmål och där var det packat med +50-folk och vilket jäkla drag det var i hela Åmåls innerstad. I vartenda hörn spelades det blues och alla var glada och sjöng och dansade.
Höjdpunkten var Roffa Wikström som sittande på en stol lirade skjortan av resten – utom en grupp: Ten Years After!
Jag var 12 år när gruppens suveräne gitarrist Alvin Lee lirade och sjöng I'm goin' home på Woodstockfestivalen. Bästa jag sett då och det ligger fortfarande högt på topplistan över musikupplevelser. Tyvärr dog Alvin Lee för fem år sedan och nu var det bara trummisen Ric Lee kvar från originalgruppen.
Men den fantastiske basisten, den 72-årige Colin Hodgkinson, fick jag ett långt snack med på hotellet. En trevlig farbror som berättade storys från sina 52 år på vägarna med det här gänget och tidigare även med Spencer Davies Group, Bill Wyman och Gary Moore, för att bara nämna några. Ja, ni yngre har förstås ingen aning vad jag skriver om, men ni övriga vet precis.
Det var nostalgi i dess högsta prydnad och den här sommarens höjdpunkt, alla kategorier.
Fast ett litet tillägg kan göras. I en av de lokala pizzeriorna lirade tre unga killar blues så det stod härliga till, speciellt gitarristen fick ovationer när han i värsta Jimi Hendrix-stil placerade guran bakom ryggen och obekymrat fortsatte att lira. Och det roligaste av allt var att de var ifrån Katrineholm och hette Electric Blues trio.