För en tid sedan satt jag i bilen och drömde vid ett trafikljus när en bil bakom mig tutade. I Sverige nöts det inte på tutknappen direkt i onödan.
På en bilsemester genom Rumänien i början av 90-talet möttes vi på landsbygden av kärror dragna av oxar. Det kändes som att flyttas 100 år tillbaka i tiden. Inne i staden Timisoara åkte Dacia-bilarna omkring som radiobilar på tivoli in och ut i rondeller med signalhornet intryck mest hela tiden.
Det är även lag på tuta. På en enduromotorcykel hade jag en gummituta från en barncykel. Den funkade fint tills jag missade ett dike på en tävling och kraschade efter en luftfärd.
Tutande kan minst sagt vara irriterande. Som tonåring gömde jag en tuta med batteri innanför brallorna. Den tutade när den trycktes mot bänken och det gick inte att se vem som var skyldig.
Fotbolls-VM i Sydafrika gick knappt att ta del av för den massiva ljudmattan av vuvuzelor. Vi får även räkna med att studenterna under kommande två veckors tid blåser liv i tillvaron med diverse pipor.
Katrineholms trafiklus är inte direkt kända för någon grön våg och snart stod jag i nästa trafikljus. När det slog om körde jag iväg men hörde snart ett tut och kunde inte låta bli att le. Det var bilen som tutat på mig förut som inte uppmärksammat grön lampa som nu fick sig en signal.