Björkviks Folkets park anses vara en av de sista, kvarvarande genuina folkparkerna. Trots renoveringar och en tillbyggnad på 80-talet, och ett till följd av en vattenläcka nybyggt kök för bara några år sedan, känns Björkviksparken från 1931 nostalgiskt 50-talistisk.
Under ett antal år var Björkviksparken rikskänd, först som finansminister Göran Perssons och sedan som statsminister Göran Perssons personliga politiska arena.
Persson valde, enligt vad han själv berättat, Björkvik för att han där, som ung SSU-are, sålt entrébiljetter till parken. Kanske är det sant. Om inte så lät det i alla fall som en bra förklaring att ge de Stockholmbaserade politiska journalister som ibland till och med kunde avbryta sina semestrar för att besöka Spelparaden i Björkviks Folkets park.
Stående inslag
Det var i Spelparaden, i början av augusti varje år, som Göran Persson blev ett stående politiskt programinslag mellan de olika, mer eller mindre samstämda spelmanskonstellationerna. Under valår blev Spelparaden något av om inte Socialdemokratisk så i alla fall Perssons egen valupptakt.
När Persson valdes bort som statsminister slutade han tala på Spelparaden. I fjol blev det ingen parad alls. Men i år ska det åter bli både Spelparad och valupptakt i Björkviks Folkets park. Men inte för S eller ens för Persson – trots att det är i vad som åtminstone brukade vara arbetarrörelsens Folkets Park.
I en helsidesannons, i en publikation ”Sommarkul i Björkviks Folkets Park” tryckt på icke angivet tryckeri, förkunnas att Centerpartiet har valupptakt i parken den 8 augusti och åter tar upp traditionen med Spelparaden. Medverkande politiker är Europaparlamentarikern och ledamoten i Centerpartiets styrelse och verkställande utskott, Lena Ek.
Som i kommunerna
Av annonsen framgår inte hur Centerpartiet kommit över rättigheterna till Spelparaden. För trots att det är i centeristiska Björkvik det händer är skiftet från rött till grönt, från Persson till Ek, överraskande. Kanske finns det ett grönrött lokalt samarbetsavtal. Om inte på papper eller ens i någon dator så i huvudena på några Björkviksbor? Det verkar som om det omöjlig blivit möjligt.
Det finns gemensamma nämnare mellan Göran Persson och Lena Ek. Båda har varit kommunalråd. Persson i Katrineholm, Ek i Valdemarsvik. Båda har de varit ekonomiska talesmän för sina partier.
Jag frågade Lena Ek en gång vad hon tycker det är för skillnad mellan att vara EU-parlamentariker och kommunalråd i Valdemarsvik. Svaret blev, att uppdraget som EU-parlamentariker var betydligt mer likt jobbet som kommunalråd än uppdraget som ekonomisk talesman i riksdagen.
Anledningen var, sade hon, att i EU-parlamentet resonerar man över partigränserna och söker gemensamma lösningar – på samma sätt som man gör i kommunerna.
Mest framgångsrika
Jag minns hur Göran Persson som finansminister beskrev EU:s finansministermöten: ”De är precis som kommunstyrelsen”, sa han och jämförde EU:s då sittande finansministrar, namn för namn, med dåvarande ledamöter i Katrineholms kommunstyrelse.
Alla politiker i alla kommuner har inte det självförtroende som krävs för pragmatiska lösningar över partigränserna. Men Göran Perssons självförtroende var stort – även när han var kommunalråd.
Det sägs att kommuner som samstyrs över partigränserna av prestigelösa politiska ledningar med självförtroende är de mest framgångsrika. Det ska finnas undersökningar som bekräftar den saken. Jag har hittills inte hittat någon sådan undersökning, men det verkar inte orimligt att det faktiskt förhåller sig så.
Omöjligt möjligt
Problem som ter sig omöjliga kan bli politiskt möjliga genom prestigelöst gränsöverskridande. Som vid Vingåkers kommunfullmäktiges sammanträde i måndags. Efter att det först hade varit omöjligt för Vingåkerspolitikerna att ens nämna ordet kommunsammanläggning blev det möjligt att resonera om saken så pass att Björn Andersson (M) skrev en motion om en folkomröstning.
Genom att utesluta negativt värdeladdade ord, som kommunsammanslagning och Katrineholm, när frågan som Vingåkersfolket skulle få rösta om formulerades, blev det möjligt för den Socialdemokratiska majoriteten att ställa sig bakom det Moderata kravet på folkomröstning.
Då uppstod näste problem: den politiskt möjliga fråga som resonerats fram hade blivit omöjlig för folket att förstå. Och politikerna själva kunde inte längre minnas hur de möjligen hade tänkt.
Väloljad beslutsmaskin
Jag vet inte, men gissar att partierna på nytt resonerade ihop sig om möjliga lösningar på det uppkomna, gemensamma dilemmat. Uppenbarligen med framgång. För när kommunfullmäktige samlades i Åbrogården i måndags eftermiddag var församlingen plötsligt förvandlad till en effektiv, väloljad beslutsmaskin.
När den i alla bemärkelser omöjliga folkomröstningsfrågan skulle behandlas var Kristdemokraten Lennart Andersson snabbast med att begära ordet. Han föreslog att det inte skulle bli någon folkomröstning alls, att den obegripliga och därför omöjliga frågan i alla avseenden skulle tas bort från den politiska agendan.
Lättnadens suck
Jag tyckte mig ana en lättnadens suck i salen när partiernas företrädare, oberoende av färg, på lite olika sätt, den ena efter den andra förklarade varför de inte ville ha någon folkomröstning. VTL:s Martin Larsson begärde ajournering och fick fem minuter. En och annan hade vissa svårigheter med att formulera sig rätt – möjligen på grund av ovana vid att ställa sig bakom ett yrkande av en Kristdemokrat. Men en samförståndets dag som denna var sådana formaliteter inget problem.
– Jag förstår vad du menar, sa ordförande Caroline Helmersson Olosson generöst överseende när någon inte fick fram de formellt rätta orden i rätt följd.
Det omöjliga tycks vara möjligt både i Björkvik och Vingåker.