Om mig:
– Jag är en nyfiken, envis och ganska glad person. Frågan ”varför" är en ständig följeslagare.
– Jag har läst samhälls- och kulturanalys. Genus, jämställdhet och etnicitet hade stort utrymme i utbildningen och här började jag på allvar se dessa strukturer och mönster och hur de påverkar människors livsvillkor. Sen fick jag möjlighet att börja jobba med det här i kommunen 2006.
– Att få på sig jämställdhetsglasögonen har gjort något med mig som människa. Kunskap och glasögon sitter där och går inte att ta bort. Jag har förmånen att få arbeta för en förändring, och det gör jag med stolthet!
Om normer:
– Hela vardagen består av normer. Allt det mellanmänskliga som vi definierar som ”normalt" i samhället är normer. Det är en ständigt pågående process, och det är makten som definierar vad som är normalt.
– I kommunens styrsystem är utgångspunkten att vårt samhälle styrs av en manlig norm. Vi är ganska unika som har ett styrsystem där vi så tydligt har det som en utgångspunkt.
– I genussystemet värderas systematiskt kvinnan, och det hon står för, lägre än män och det män står för. I genussystemet finns en uppdelning i minus och plus, och där hamnar kvinnan systematiskt på minus. Det är till exempel alltid mer värt att vara en "pojkflicka” än att vara en pojke som beter sig flickigt. Och över- och underordningen får effekter på kvinnors löner, på synen på kvinnodominerade yrken, att kvinnor får sämre vård, att kvinnor gör mer obetalt jobb hemma.
– Mäns våld mot kvinnor är en effekt av över- och underordningen och den norm vi har i dag. Här ser vi tydligt effekter av hur skadliga och till och med dödliga normer kan bli. Vi måste jobba med över- och underordningen, för den är livsfarlig. Jämställdhet går ut på att vi hittar sätt att leva där vi värderas lika, oavsett om vi fostrats till kvinna eller man. Och det finns mer som förenar kvinnor och män än som skiljer.
– Men vi kan inte bryta alla normer. Om vi gjorde det skulle det bli ett svårt samhälle att leva i. Men vissa normer skadar människor, gör så att man hamnar utanför, känner sig instängd och inte kan leva det liv som man vill. Man kanske inte kan leva med den person som man vill, inte går den utbildning som man vill, inte får den lön man ska ha. De normerna måste vi bryta.
– Vi vet att vi som samhälle tjänar på om människor får göra det som de har talang för, oavsett kön. Då ökar också BNP (bruttonationalprodukten).
Om varför det inte räcker med att prata om jämställdhet mellan könen:
– Vi pratar ofta om att kvinnor ska ta för sig. Men det är sällan vi pratar om att män ska ge plats. Som kvinna ska man alltid anpassa sig lite mer… Resultatet av det blir ett ständigt skuldbeläggande. Så självklart är det en process där män också ska ge plats till kvinnor. Inom till exempel politiken pratas det om varannan damernas. Då är vi inne på kvantitativ jämställdhet, vilket är ett verktyg. Men då säger vi kanske också att kvinnor står för något annat än männen. Är det så? Och det hela är definitivt inte löst för att vi har en kvantitativ jämställdhet. För då har vi arbetet med en kvalitativ jämställdhet: hur är till exempel villkoren för beslutsfattande? De två hänger ihop.
– Men det räcker inte med att bara titta på jämställdheten. Man behöver även beakta de övriga diskrimineringsgrunderna utöver kön: könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder. Då kan vi bli mer träffsäkra i de åtgärder vi har för att försöka bryta orättvisorna. Och jämställdheten kommer in på tvären överallt.
– Utgångspunkten i arbetet med att bryta normer är FN:s deklaration om alla människors lika värde.
Om hur långt Katrineholm kommit:
– Vi har kommit långt, men ska komma längre och göra det vi gör i dag ännu bättre och mer träffsäkert. Ett mått är Sveriges kommuner och landsting SKL, som i höstas mätte jämställdheten i service till medborgarna, i politiken och i rollen som arbetsgivare. Katrineholm kom på plats 26 av landets 290 kommuner.
Så blir samhället när arbetet är färdigt:
– Det är en utopi att jag ska bli klar under min livstid… De här strukturerna ändrar sig inte så lätt. Men visst har vi kommit en bra bit på vägen.
– När arbetet är klart finns inte jämställdhet som begrepp längre. Vi behöver inte förhålla oss till kön som ett hierarkiskt mått, utan alla är fullvärdiga människor av lika värde.
Om fotograferingen:
– Att jobba med jämställdhet är en sorts samhällsbygge. Jag tycker att jag har ett av de finaste och bästa jobb man kan ha och därför är jag finklädd. Jag hör då och då att jämställdhetsfrågan inte är så sexig, men jag tycker den är cool och vill lyfta in den i finrummen!