Jag bor i centrala Norrköping och där är parkeringsklimatet tufft. Kampen om de kvarvarande p-platserna är stenhård när jag kommer hem sent efter att ha jobbat kväll på KK. Ofta, men inte alltid, finns det plats vid en park en bra bit ifrån hyreshuset där jag bor. På söndagskvällen fanns det bara en plats kvar och den tog jag.
När jag kom ut på måndagsmorgonen var bilen borta...
Ett telefonsamtal till frun bekräftade att hon hade tagit "lilla bilen" och att jag hade haft "stora bilen" hela helgen. Jaha, det var väl bara att ringa polisen och anmäla bilstölden, den första jag råkat ut för efter 42 år som bilägare. Men jag tänkte att jag knallar iväg till affären och köper lite mjölk och funderar på om jag ställt bilen någon annanstans under tiden.
Men nej, jag kom så väl ihåg den där enda ensamma lediga platsen som jag så snyggt fickparkerat på, helt säkert. Jag ringer polisen när jag kommit hem, ska bara ta en liten titt på gatan där jag brukar stå i tredje eller fjärde hand. Svänger runt hörnet och...
Vad i hela..! Där stod bilen, precis där jag parkerat den i går kväll. Då plötsligt mindes jag.
Det var i lördags(!) jag gjorde den där snygga fickparkeringen och i går på söndagen som jag parkerat på sidogatan. Suck, mitt kära minne sviker mig gång på gång nuförtiden.
Den enda trösten är att min åtta år yngre fru är ännu mer förvirrad. Hon skickade ut mig för något år sedan med två resväskor som jag kunde lasta in i bilen innan jag kom upp och bar ner resten. "Bilen står runt hörnet, 100 meter nerför gatan."
Jo, morsning..!
Jag ägnade 20 minuter åt att släpa de allt tyngre väskorna runt kvarteret letandes efter en försvunnen bil innan jag gav upp och upprörd for upp i lägenheten och bad om en förklaring.
Jo, bilen stod nog hemma hos föräldrarna, hon hade låtit den stå kvar, eftersom hon tog ett glas vin på kvällen. Synd att hon inte berättade det för mig...
Men nu har jag lite mer förståelse för hennes förvirring, vi är liksom två barn av samma sort. Hur tusan ska det här bli om några år?