Är en människa någonsin så lite värd som hon är vid den tiden?
Livet, inte ens dramafyllt eller konfliktfyllt eller fyllt av särskilda grubblerier alls, har börjat hålla mig vaken om nätterna. Hjärnan tycker visst att jag har sovit färdigt efter sisådär tre timmar. Kroppen säger något annat. Jag försöker somna om på alla möjliga sätt: fårräkning, fantasier om att jag sitter på bryggan hemma i Småland en ljummen sommarkväll, avslappningsövningar, ett mantra som snurrar i huvudet: "alltärbrasovnualltärbrasovnu". Inget fungerar. I stället börjar jag ofrivilligt räkna illvilliga män i maktposition (rätt många nu, va?), försöka bena ut allt jag inte får glömma när dagen gryr, spänna varje muskel i kroppen och upprepa: "värdelösvärdelösvärdelös".
Jag vet att jag inte är mindre värd än någon annan. Men mörkret är så okunnigt och hjälper mig inte att argumentera mot tjatet. Först när en smula dagsljus visar sig och jag äntligen har slumrat till får jag stöd. Av min inre röst. "Alltärbravaknanualltärbravaknanu".