När jag var yngre var "Det är ocoolt med miljön" ett typiskt konstaterande. Att medvetet kasta eller släppa skräp på marken och sedan inte låtsas om det när man gick förbi. Det var coolt. Varför vet jag inte, kanske för att man gjorde något som man inte får göra men som ändå inte klassas som ett stort brott.
När jag var riktigt liten fick min klass testa på att gå i en ur- och skurskola någon vecka eller två, något som inte alltid uppskattades av mig då. Jag frös, hatade regn, avskydde regnkläder och gnällde om att jag ville gå in i värmen. Det enda jag tyckte om var lukten från Flodaskogarna.
Det jag minns mest från den tiden är att vi fick lära oss att man kan äta harsyra och att man ska vara snäll mot naturen. Förutom de dagar regnet drog över oss så tyckte jag om tiden i skogen. Jag älskade lukten av skog och att det var så tyst, om man bortser från mina kamrater som tjoade omkring mig.
Jag blev äldre, började på högstadiet och helt plötsligt var det inte coolt att tycka om naturen. Även om jag inte höll med om det där så etsade även de tankarna ofrivilligt fast hos mig.
Under gymnasiet fick jag som många andra ett sommarjobb. Där gick bland annat mina sysslor ut på att plocka skräp som andra lämnat efter sig på gatan, trottoaren och i parker. Ett bra jobb där jag fick inse hur mycket skräp som på något underligt sätt alltid lyckas hamna två meter ifrån soptunna. Mycket märkligt!
År 2050 förväntas det finnas mer plast i haven än vad det finns fisk, det visar en undersökning som Ellen MacArthur Foundations har gjort. En skrämmande tanke som jag hoppas inte kommer inträffa. Men för att det inte ska bli verklighet behöver något ändras och det snabbt.
Jag kan inte påstå att jag alltid är så snäll mot naturen. Men jag försöker och ju fler vi är som försöker förbättra oss desto bättre.
Så om vi alla hjälps åt med att pricka sopkorgarna så slipper i alla fall en liten del hamna ute i naturen.
Miljön är cool. Kasta skräp är däremot så ocoolt.