Inför 2017 gjorde Julian Yderbo en lista med mål: att klara matematik 2, att anordna Katrineholms första pride, att ha en film- och skrivgrupp, att utveckla sitt filmkollektiv Proud Pictures, att tävla i film. När vi nästan är framme vid halvårsskiftet kan han bocka av nästan alla mål: han har varit med och arrangerat Katrineholms första pride och det blev en succé med över 1 000 deltagare, tillsammans med de andra i Proud Pictures tog han hem fyra priser i vårens upplaga av filmfestivalen Frame och är därmed kvalificerad till SM i film i november, han är med i verksamheten Mogai, på ungkulturhuset Perrongen, som är en viktig träffpunkt för unga hbtq-personer och där man ofta skriver och filmar. Okej, det där med matten har han gått bet på, men han förklarar att han insett att det helt enkelt inte är hans grej och han har övergett tanken. Och blir det han som får stipendiet Säkerhetsnålen i september finns plötsligt de 50000 kronor som behövs för att skapa ett filmbolag på riktigt.
Allt verkar gå Julian Yderbos väg just nu. Har det alltid varit så? Han ruskar på huvudet. Knappast.
– Jag har kämpat från första åren i skolan och fram till idag. 2016 var ett skitår och då bestämde jag att 2017 skulle bli bra, för att jag skulle orka.
1992 föddes Julian Yderbo som tjej. Han berättar om en tillvaro som ung där det mesta gick ut på att försöka passa in och få vara med, att tillhöra. Han slets mellan att vara sig själv och att försöka vara som andra för att få vara med. Men känslan var alltid utanförskap. Hemma fanns han och blev sedd, men utanför hemmet var mobbningen vardag.
– När du inte har någon plattform att stå på blir du en target (måltavla). Du tänker bara ”vad är det för fel?”.
Han berättar om dagboken som var frizonen. Där skrev han bland annat om tjejerna han gillade. Men vem var han? En människa i en kvinnas kropp, som gillade tjejer.
Efter gymnasiet började Julian Yderbo på Åsa folkhögskola. Dit kom Alex från RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, och föreläste. Julian Yderbo beskriver Alex som en grabbig tjej med kort hår, en butch. Det hände något med Julian Yderbo och när han senare läste att Alex kommit ut som transperson plöjde han information om transsexualitet. Han förstod att det här var nyckeln, det var han.
– Det tuffa börjar väl när man inser att man är trans. Först blev jag rädd. Jag visste inte vad en transperson var.
Han berättar om den kaotiska tid som följde, med för mycket av allt.
– Jag tror det blev en identitetskris. Mitt största mål var att passera som kille.
– Jag hade funderat på det här med trans i flera år och äntligen fick jag ord på det, säger han och förklarar att det också var medan han väntade på att sommaren 2014 få komma igång med den egna utredningen om könskorrigering som han startade bloggen.
– Det var att skriva dagbok på nätet. Först var jag anonym, men sen när det kom kommentarer offentliggjorde jag den. Den blev uppskattad. Det var nästan ingen i Sverige som hade en transblogg. Det fanns ett hål att fylla, säger han och berättar att mycket respons kom från andra unga.
I april 2015 fick han börja med testosteroninjektioner och på riktigt börja resan mot en mans kropp. Mensen upphörde, skäggväxten kom, rösten förändrades.
– Hormoner var "the big thing”.
Responsen han fick via sin blogg från många unga transpersoner var just otåligheten kring att behöva vänta på att starta förändringen av kroppen.
– Många vill att det ska gå snabbt. För att gå runt med den där känslan… Det är en stress att inte få vara den man är.
[youtube id="5xTE14brQWg"]
I december 2015 gjorde Julian Yderbo sin mastektomi, alltså opererade bort brösten.
– Jag ångrar det inte, säger han och berättar att förra sommaren var den första då han badade vid Djulöbadet och gick utan tröja på överkroppen.
Direkt efter mastektomin deklarerade han på sin blogg att han absolut skulle operera bort sin livmoder och äggstockar. I dag säger han att han inte är i behov av den för att ännu tydligare deklarera sitt kön. I dag har han en mans personnummer, han bär ett mansnamn, han har skäggväxt.
– Och jag är rätt nöjd med det kön jag har. Är man verkligen en man för att man har en penis?
Julian Yderbo påpekar att han under resan inte "bytt kön", utan korrigerat sitt kön.
– Jag har alltid burit på könstillhörigheten, även om den inte stämt överens med kroppen.
I sin resa mot en mer harmonisk människa har Julian Yderbo kommit långt. Nu vill han gärna hjälpa andra.
– Jag har alltid haft en drivkraft att förändra.
Film är ett viktigt verktyg för honom. Redan som 12-åring fanns tanken där om att en dag uttrycka sig med rörliga bilder.
– Jag bestämde mig tidigt för att skriva om och filma utanförskap och normbrytande.
I hans filmkollektiv Proud Pictures slår medlemmarna fast att man vill göra minoritet till majoritet, tänja på gränser och göra det utanför garderoben.
[youtube id="YAAEAnUKFE0"]
I november tävlar Proud Pictures med "Spelar Roll" i SM i film. Filmen berättar om en ickebinär person som blir hånad och mobbad, men hittar sin tillflykt i en parallell värld.
Sedan i början av juni är Julian Yderbo också anställd som programkoordinator på Katrineholms kommuns kulturförvaltning.
– Jag vill skapa representation för hbtq. Det är viktigt. Och så ska jag förändra kommunen. Statistiken måste föras inte bara på kvinnor och män utan också på ickebinära.