Jag var förstås den som enligt kvittona hade tankat senast och alltså var den misstänkte förskingraren. Så jag åkte hem och rotade igenom alla jackor, byxfickor och väskor i jakten på det borttappade kortet. Jag minns att jag hade lagt det på passagerarsätet intill kvittot, kanske hade det åkt ned på golvet i bilen?
Jag for ut på parkeringen och letade igenom hela bilen men den enda fångsten blev femtio Kuriren-pennor, lite godispapper och en gaffel, ett tecken på att någon haft bråttom och ätit sin matlåda samtidigt som hen kört.
Till slut letade jag där kortet faktiskt ska ligga och där hittade jag det mellan en förpackning med våtservetter och en gammal karta. (Vem använder förresten kartor nuförtiden?)
Bör jag tillägga att kollegan som absolut inte kunde hitta tankkortet var en man? Och att jag nu drar alla män över en kam när jag påstår att de är odugliga på att leta efter saker. I alla fall den jag är gift med.
Lite senare på kvällen ringde samma kollega och frågade om jag hade sett hans fru. Hon var spårlöst borta.