”Mamma, jag såg ett jättestort djur i trädgården. Det var brunt och hade långa ben, som en älg ungefär!”
Åttaåringen brukar försöka lura i sina föräldrar både ett och annat, men har otroligt dåligt pokeransikte. Den här gången är han så upphetsad att jag nästan måste ta honom på allvar. Men ett stort djur mitt i stan? Nej, det verkar osannolikt.
Harar har vi däremot gott om. De är stora och feta och kan knappt röra sig framåt efter en frikostig diet i de många prunkande trädgårdarna. Men nej, sonen hävdar att någon hare handlade det inte om den här gången.
”Den försvann genom häcken”, säger han, och gör mig mer övertygad om att han driver med mig. Ett stort djur kan knappast försvinna genom en hagtornshäck. Det var nog en hare, trots allt.
Händelsen inträffade för någon månad sedan, och hade sånär fallit i glömska. Men häromdagen stod jag i sovrummet och min blick föll ut genom fönstret. Där bakom en av våra buskar skymtade något stort och brunt. Och det var ingen hare. Heller ingen älg. Utan ett stackars rådjur som i godan ro spankulerade ut på gatan mot grannarnas ägor.
Men rådjuret fick inte vara i fred. Efter följde nämligen våra egna vaktdjur. Inga hundar, men väl två nyfikna katter. Ynglingen Cleo, 1,5 år, smög fram tryckt platt mot marken för att bevaka inkräktaren. Kaxig som bara en kattspoling kan vara. Men plötsligt får rådjuret syn på henne. Då rinner modet ur henne. Hon vänder på en femöring och försvinner in under en bil. Rådjuret spanar en stund efter henne, men vandrar sedan iväg för att kolla vad grannarnas smörgåsbord har att erbjuda.
Jag vet inte vem det är mest synd om – villaägarna som får sina trädgårdar uppätna eller rådjuret som bevisligen hamnat helt vilse.
Cleo gick det däremot ingen som helst nöd på.