I flera veckor nu har jag tillbringat mina luncher med att gå på stan och försöka handla julklappar. Med ett skralt resultat, måste jag säga. Bara till de minsta i släkten har jag lyckats fixa paket, och då med sådant som i mina ögon har någon form av nyttofaktor.
Normalt brukar jag inte ha några problem med att shoppa - tvärtom - garderoben dignar av mer eller mindre genomtänkta köp. Mitt skåp i sadelkammaren i stallet går inte att stänga och i bagageutrymmet i bilen ligger saker jag impulsklickade hem från nätet ännu kvar i sitt emballage.
Men just nu vill jag bara kräkas över alla prylar som trängs i butikerna, alla påsar som bärs runt och alla postpaket som hämtas ut. I de flesta av dem ligger onödiga saker. Saker vi köpt i julklapp till någon och som ska visa mottagaren vem vi vill vara.
När jag tänker på vad som kommer att hända med julklapparna och deras förpackningar blir jag deprimerad. Och när jag tänker på tillverkningen av dem, hur processen slukat resurser och gjort avtryck i naturen och på de människor har som har sytt, målat, monterat och paketerat föremålen, känner jag mig även maktlös.
Hur har vi hamnat i detta system där vi bara köper och köper saker som oftast är alldeles för billiga och sällan gör oss lyckliga - utan tvärtom, mest känns som ett problem?
Det finns förstås tusen skäl, och de flesta av dem är djupt mänskliga. Att sätta guldkant på tillvaron, förbättra vår vardag (i en förhoppning om att spara tid och minska miljöpåverkan) och en känsla av att det är vår plikt att hålla de ekonomiska hjulen snurrande.
Dessutom är vår konsumtion en viktig del i hur vi skapar oss vår identitet.
Så beskriver i alla fall John Magnus Roos drivkrafterna bakom shopping. Och han borde veta, för han är doktor i psykologi vid Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Jag läser en intervju med honom på svt.se, och tvingas inse att jag på inget sätt är unik.
Jag är ju precis som alla andra. Använder shopping som botemedel mot tristess och till att skapa och underhålla en bild av mig - både gentemot mig själv och gentemot andra.
Min konsumtion säger vem jag är, och den ljuger inte.
Det gör däremot jag. Eller har gjort i perioder, när jag inbillat mig själv att jag är en sådan som står över statusjakt och köpbegär.
Att jag lagom till jul har drabbats av köpanorexia är ett uttryck för det. I min värld anses det lite finare att avstå från överdriven konsumtion.
Men är det så tokigt egentligen? Allt fler tar paus från köpfesten och vittnar om hur befriande det är. För nio år sedan hade jag och maken ett "köpfritt år" när vi bara fick köpa mat, förbrukningsvaror och tjänster (vi ballade ur efter ett halvår ungefär), och jag har faktiskt bara goda minnen från den perioden.