Semester är ofta lata dagar. Men gräset tar aldrig ledigt. Det växer och växer, i alla fall de där grässtråna som utgör vår gräsmatta.
Jag inleder en av de lediga dagarna med att dra igång gräsklipparen och kapa stråna. Drar klipparen fram och tillbaka över den lena gräsytan. Och det somriga arbetet väcker minnen: min morfar som, en sommardag för kanske snart 40 år sedan, drar igång sin gräsklipparen en solvarm högsommardag.
Min morfar var en riktig trädgårdsfarbror, fostrad på en lantgård och dessutom pensionerad bonde. Han förde väderdagbok och hade stenkoll på när trädgårdens grödor både tog fart och vissnade under året. Att gräs ofta växer som kraftigast i maj och kan kapas för första gången när det är en bit över fem centimeter var knappast något som morfar behövde läsa sig till. Han lutade sig mot egen erfarenhet och visste också att genom att klippa lite och ofta, ja kanske nästan två gånger i veckan, så blev gräset tjockt och tätt. Men när de varma sommardagarna kom förklarade han också att det var viktigt att vara rädd om gräset och inte kapa det för mycket. Då hade man helt enkelt tid att också sitta på terrassen en stund, fata i sig lite kaffe på bit, och skåda ut över de gröna ägorna – innan ögonen fastnade på något annat trädgårdsgöromål att ta itu med.
Sannolikt var det morfars trädgårdskunskap som gjorde att han också gav mig minnet av de absolut mjukaste gräsmattorna i världen, gräsytor som var som en dröm att gå barfota på och låta vara underlag för ett parti krocket. Att han välkomnade till en trädgård som prunkade av blomsterprakt och himmelska dofter.
När jag går fram med gräsklipparen över mina egna gräsmattor tänker jag att morfar nog hade varit ganska stolt över att hans arv förts vidare, för mina egna gräsmattor är faktiskt nästan lika mjuka som hans. Egen härd är verkligen arbetet med att få gröna, mjuka gräsmattor till semesterupptågen värd!