Det har varit relativt tyst om Milena Bergquist i Kuriren sedan den där tiden i mitten av 00-talet då hon slog igenom.
Likt en annan känd katrineholmare, Kerstin Ekman, kom Milena till Katrineholm i unga år med sin familj och flydde staden efter studenten då studier i Uppsala lockade. Sedan dess har hon bott och arbetat i Stockholm en längre tid och sedan fyra år tillbaka är hon bosatt i Skåne.
Men vi backar bandet till november 2006, ser en ganska nybakad författare som är i full gång att sjösätta sitt livs drömmar då hon tar emot utmärkelsen på Litterär afton inför en förtjust publik.
Och så frågar vi Milena Bergquist om det tillfället:
– Det var en fantastisk utmärkelse, jag var jätteglad och det var en så fin kväll, säger hon när Kuriren ringer upp.
– Framför allt levde min pappa Olle Bergquist fortfarande och var med i publiken och det var väldigt roligt. Där satt även min sambo och mina söner.
Milena var också i gott sällskap med andra författare som Stina Dabrowski, Maja Hagerman och Theodor Kallifatides vilka medverkade den kvällen.
– Jag är en väldigt liten författare i förhållande till de giganterna, men till mitt bokbord var det längst kö. Jag var helt chockad. Min gamla lärarinna Edda Nilsson kom dit, det var hon som såg mig redan när jag var liten på Skogsborgsskolan, hon fattade att jag hade en begåvning.
Milena beskriver Litterär afton i november 2006 som en höjdpunkt i sin karriär. Men vägen dit var lång. Hon var då 48 år gammal och hade en brokig karriär bakom sig som bland annat journalist.
Hennes tid i Katrineholm inleddes 1963. Då var hon fem år och familjen Bergquist, med mamma Monica, pappa Olle och lillasyster Anna, flyttade till Katrineholm från Fagersta.
I sina böcker om Millan, som delvis utgår ifrån henne själv (Milena kallas nämligen för Millan) skriver hon om sin uppväxt i 1960- och 70-talets Katrineholm. Den första boken ”Millans äventyr” kom 2005 och den senaste, den sjätte boken i Millan-serien, ”Millan och det där med kyssar”, kom 2014 och utspelar sig 1971 då Millan är 13 år gammal.
1960- och 70-talets Katrineholm beskriver hon som en svunnen tid i stark kontrast till dagens samhälle.
– Det som var positivt på den tiden var den där friheten man hade som barn. Man fick tidigt sköta sig själv och upptäcka världen omkring en, det förekommer inte i dag.
Visst fanns det blottare i Skogsborgsskogen, men hon menar att det inte var farligt på samma sätt då.
– Alla barn var bara barn då, det var mer jämlikt. Nu är det mer uppdelat mellan pojkar och flickor. Det var mer oskuldsfullt då.
Samtidigt påpekar Milena att det var en tid späckad av förlegade könsroller och snäv auktoritet i skolorna.
– Det var bra förr, men det är bättre nu, med vuxna som verkligen förstår barn.
Hon tycker också det har varit en förmån att få växa upp i en mindre stad som Katrineholm där hon som barn fick träffa alla sorters människor. Det var inte segregerat då på samma sätt som det är i en storstad som till exempel Stockholm, menar hon.
– Jag hängde mycket med finnarna som bodde trångt i Hemgården under min revolutionära period i trettonårsåldern. Jag har alltid haft ett slags rättvisepatos och för att vara solidariska stod jag och mina kompisar på finnarnas sida vid bandylandskamper och sånt.
Milena var också en ung deltagare i FNL-rörelsen och gick i demonstrationer mot Vietnamkriget redan som trettonåring.
– Jag var nog yngst och vi ropade sånt som Palme och Geijer, Nixons lakejer. Vi gjorde också en tidning för barnen i Biafra som vi sålde i Katrineholm och skickade pengarna till Radiohjälpen. Jag ville göra min röst hörd och stå upp för de svaga.
Föräldrarna Monica och Olle Bergquist finns båda med i böckerna om Millan. Milena använder verkliga namn på många personer, men inte på de elaka typerna, där har hon fingerade namn.
Under många år hade hennes pappa, som var lärare, en stark koppling till Katrineholms-Kuriren då han arbetade som kulturskribent för tidningen, främst skrev han konstkritik.
Anledningen till att Milena över huvud taget skriver i dag kan sägas bero på uppväxten i Katrineholm.
– Jag har alltid skrivit, ända sedan jag var liten. Men jag tror det var min lärarinna Edda Nilsson som såg det där på Skogsborgsskolan och vi började skriva pjäser.
I den femte boken om Millan, ”Millan – hästar, hundar och hår under armarna”, som utspelar sig 1970 köper Millan och hennes kompis Katarina en dagstidning i tobaksaffären vid hörnet av Folkets hus och ser en liten tärd afrikansk flicka på omslaget. De bestämmer sig för att göra en tidning för att rädda Biafrabarnen.
Hjälp får de på Katrineholms-Kuriren som i boken får följande beskrivning:
”Det är spännande att vara på Katrineholms-Kuriren. På nyhetsredaktionen springer folk hit och dit, en polisradio står på och sprakar och telefonerna ringer i ett. Vi går en guidad tur och sedan får vi coca-cola och mazariner i kafeterian.”
Skrivandet och tidningsbranschen är något som även har präglat Milenas fortsatta liv. I unga år kom hon inte in på journalisthögskolan som hon hade planerat utan började istället plugga statsvetenskap i Uppsala. Efter det jobbade hon i PR-branschen, men 1996 studerade hon på Poppius journalistutbildning och blev sedan nyhetsreporter på Expressen. Men där kände hon att hon inte passade in.
– En kompis sa då att jag skulle gå till en astrolog som var bra på karriärrådgivning och han sa att jag skulle skriva böcker. Du har två år på dig, innan dess kommer ingen att ta dig på allvar, sa astrologen. Så jag tänkte, vad fasen ska jag skriva om och jag tänkte ganska länge tills det bara ploppade upp, rubriken Millans äventyr. Självklart skulle jag skriva om min uppväxt.
Sex böcker om Millan har det alltså blivit genom åren. Just nu ligger Millan och vilar, menar Milena Bergquist. Ett filmbolag har köpt rättigheterna till de tre första böckerna och just nu jagar de pengar för att finansiera projektet.
Inspelningarna ska börja nästa år, om pengarna finns, berättar Milena som då också hoppas att Millan-böckerna ska få ett nytt uppsving.
Har du fått mycket respons på Millanböckerna från Katrineholmsbor genom åren?
– Ja, det har jag. Speciellt de första åren då Kuriren skrev om det. Men det fortsätter också, för Millan lever fortfarande på något mystiskt vis och var och varannan månad kommer det brev och mejl från läsare som vill ha tag i böckerna.
– En del barn verkar nästan lite besatta, har läst mina böcker sex gånger och kan dem utantill. En liten kille skrev till mig och berättade att han skulle dö om jag inte skrev en bok till om Millan. Jag har även fått höra i invandrartäta skolor att de funkar väldigt bra. Flera SFI-lärare har använt böckerna i sin undervisning. Dels får invandrare lära sig om svensk kultur på 1960-talet och dels så är de lättlästa och roliga.
Parallellt med sitt författarskap har Milena även arbetat som journalist, ”för att tjäna pengar och för att det är roligt och viktigt”, som hon säger själv. Författarlivet är knappast någon rikemanstillvaro – ännu.
Främst har hon jobbat på Svenska Dagbladet, bland annat som featurechef där hon skrivit om mat och livsstil.
Efter tre år som anställd sade hon upp sig.
– Jag kände att det var bokskrivandet jag allra helst ville göra.
Men hon fortsätter trots det att frilansa för flera tidningar, bland annat Femina, Lantliv och Svenska Dagbladet.
I mars släpptes Milena Bergquists senaste bok ”Elon, Plexus och de gömda hundarna”. Millan har som sagt slagit sig till ro och istället handlar det nu om en liten mobbad pojke i elvaårsåldern som heter Elon.
Också Elon är en verklig person som Milena träffade då hon arbetade som vikarie på en skola i Solna runt millennieskiftet.
Men till skillnad från den driftiga och Madicken-liknande Millan är Elon en svag figur i början som sedan hittar sin styrka. Den process boken beskriver förefaller vara något av ett didaktiskt idealscenario för Milena Bergquist – barnet som finner styrka och självsäkerhet i sina handlingar.
Det sammanfattar också mycket av hennes författarskap som utgår ifrån berättelsen om det självständiga och modiga barnet som söker sin plats i tillvaron.
– Jag tror verkligen att vi alla har en unik begåvning som vi kan förvalta och det är de vuxnas största ansvar att hjälpa barn att hitta den. Oavsett vad det är.