Jag minns hur några av Sörmlands landstingspolitiker en tid orerade vitt och brett om en sjukvård som satte patienten i centrum. Politikerna själva skulle, sade de, sätta sig med patienterna i väntrummet. Kanske tyckte några att det lät bra. Själv undrade jag vad de egentligen menade. Trots att jag nyligen känt mig som en uppmärksammad patient i centrum tror jag att retorik av det här slaget mest är i sak substanslösa ordramsor.
Tur och förmån
Det kan säkert var trevligt med underhållande sällskap i väntrummet, förutsatt att patienten är tillräckligt frisk för att orka underhållas. Men jag trodde att landstingspolitikerna hade annat att göra än att försöka roa väntande patienter. De skulle till exempel kunna ägna sig åt att fundera över hur väntetiderna kan minimeras eller helst avskaffas.
För egen del har jag sällan haft några olägenheter med långa tider i något väntrum. Det beror dels på att jag haft turen och förmånen att få vara patient hos en privat läkarmottagning där väntetiderna vanligtvis är korta och miljön i väntrummet inte känns som en landstingsinrättning, dels på att de gånger jag kommit till Kullbergskas akutmottagning ( eller Mälarsjukhuset vid något tillfälle) har jag oftast varit så pass sjuk att jag slussats förbi väntrummet.
Begränsat perspektiv
Efter min ofrivilliga vistelse på Kullbergska kan jag konstatera att patientperspektivet är tämligen begränsat ur journalistisk granskningssynpunkt. Efter det att jag vistats halvliggande i samma ställning i ett och samma rum under fyra veckor kan jag bara konstatera att jag, såvitt jag kan bedöma, fick en mycket professionell behandling och vård av kompetent, tillmötesgående, tjänstvillig och oftast dessutom trevlig personal.
Objektivt sett kan jag emellertid inte bedöma om mitt snäva och subjektiva ego- och patientperspektiv – dessutom på grund av smärta i lätt drogat tillstånd – ger en sann eller osann bild av verkligheten. Jag har ju ingen aning om vad som skedde utanför rummet. Och objektivt sett saknar jag helt kompetens att bedöma kvaliteten.
Däremot vet jag, att jag mitt i all den bedrövelse som det innebär att vara sjuk, kände mig lyxigt omhändertagen. Kanske var det just det som avsågs med talet om patienten i centrum. Om jag vore sjukvårdspolitiker skulle jag säga att patienten ska vara i centrum i stället för i väntrum.
Topparna utsedda
Hur som helst har jag fått min gamla käpphäst om närsjukhusets överlägsenhet bekräftad. Sjukrummet må vara lika tråkigt institutionellt inrett på alla sjukhus, oavsett läge och storlek. Men närheten är alltid viktig. För mig som patient var besöken utifrån – från familj, kolleger och andra vänner – oskattbara. Med långa avstånd och restider hade besöken varit färre och tillvaron värre.
Det goda omhändertagandet, men också besöken, blommor och uppmuntrande väntade och oväntade kryapådighälsningar gör även längre sjukhusvistelser uthärdliga. Tack, alla berörda!
Dessvärre blev jag sjuk precis när de politiska partiernas av mig länge emotsedda nomineringar till valet skulle ske. Det vill säga när partierna i realiteten utser sina kommunala toppar till nästa mandatperiod. Väljarnas makt är således, trots möjligheten att kryssa, i realiteten begränsad till att välja mellan redan valda partitoppar.
Besvikelse
Något oväntat blev den slutliga nomineringsprocessen bland Vingåkers Socialdemokrater nästan helt lugn, medan det däremot uppstod ett något turbulent efterspel bland Katrineholms Socialdemokrater. Vingåkers nya kommuanlråd Camilla Anglemark nominerades till kommunalrådskandidat, utan att något motförslag ens restes, om jag är rätt underrättad.
Visserligen har några i Vingåker i efterhand öppet manifesterat sin besvikelse‚ någon har rent av konverterat till VTL och några hotar med att rösta på något annat parti i kommunalvalet. Men den interna S-oppositionen i Vingåker är, inte oväntat, numera numerärt kraftigt försvagad.
Den så kallade Vingåkersfemman har upplösts men höstens Vingåkersval lär ändå mest bli ett val mellan Camilla Anglemark (S) och Björn Andersson (M). Med Martin Larsson (VTL) som något av en joker i leken.
I Katrineholms Arbetarekommun sitter Göran Dahlström stadigt i orubbat bo. I valet ställs han mot en borgerlig allians med en trolig inbördes tävlan mellan Ewa Callhammar (FP) och Lars Härnström (M). Det finns alltså en viss risk för ett inbördes allianskrig som kan gynna Dahlström. Ganska intressant!