Det är med en viss vånda som Ragnar hämtar ner pappkartongen med det låsta plåtskrinet från gömman på övervåningen. Ut väller minnen av en tid då hans fotfäste försvann.
Ragnar föddes 1938 i Berlin. Han var sju år när han i andra världskrigets slutskede kom till Sverige. Hans mamma hade på osäkra vägar tagit sig till sin hemstad Stockholm med sina tre barn, Ragnar och hans småsyskon. De fick alla så småningom papper på att de var svenska medborgare. Sverige blev naturligt deras hemland.
Medborgarskapet var inget som Ragnar funderade på som ung. Han växte upp, gjorde svensk militärtjänst. Han tog svenskt körkort och röstade i det svenska valet.
Ödesdigert brev
– Jag hade levt hela mitt liv i Sverige. Jag hade inga andra tankar än Sverige.
Men så en dag 1968 hände något. Ett brev damp ner hemma hos Ragnar i Handen. I brevet fanns ett protokoll från den 8 augusti samma år. I protokollet raderar länsstyrelsen i Stockholm det äldre beslutet om Ragnars och hans syskons medborgarskap:
”Länsstyrelsens resolution är sålunda, oavsett formuleringen, vad gäller barnen icke bindande.”
– Jag var inte önskvärd i Sverige. Det stod klart och tydligt. Hela min existens försvann.
Ragnars mamma hade genom sitt giftermål med pappan blivit tysk medborgare. Åter i Sverige efter kriget ansökte hon om att återfå sitt ursprungliga medborgarskap. År 1951 blev mamman jämte sina barn svenska medborgare. Pappan var kvar i Tyskland.
Det var den resolutionen som länsstyrelsen, utan förklaring, tog tillbaka 1968. Modern var vid det laget död sedan åtta år.
En omständighet som krånglade till allt, var att Ragnars mamma aldrig hade fått den rättsliga vårdnaden om sina barn, enbart den faktiska. Ragnars yngre syskon fick aldrig några besvär med myndigheterna, men för honom fick tillvaron Kafkadimensioner.
Han hörde inte längre hemma någonstans.
– Allt började när mamma dog. Sen dog pappa. Svensk och tysk lag kolliderar. Är man född i Tyskland är man tysk. I Sverige kunde man vara både tysk och svensk.
– Hur de krånglade till det ... De gick över lagens råmärken. Det var folk som gick över sina befogenheter.
– Medborgarskapet vandrade hela tiden, efter godtycke. Jag kan inte bena ut det här, säger Ragnar.
– Varför skulle jag helt plötsligt bli intetförklarad?! undrar han än i dag.
I hans ”Geburtsurkunde”, hans tyska födelseattest från 1938, är han enligt den tidens klassificering ”Deutschblodig”, av tyskt blod.
– Hitler hittade ju på att man skulle vara arisk och renrasig. Jag tycker världen var helblind som lät Hitler komma till makten. Han var helkriminell från början.
Förmyndare
När modern gick bort blev Ragnar förmyndare för sina yngre, då omyndiga, syskon. Därtill blev han god man för dem. Fadern levde då fortfarande, men kommunikationen mellan de berörda myndigheterna i Sverige och Tyskland fungerade inte. Det var bara början på den pappershög som skulle växa med decimetrar under åren som följde. Ragnars pappa dog 1963. Bouppteckningarna efter föräldrarna förökade sig till en snårskog av motstridiga myndighetskontakter, i båda länderna.
I födelselandet, dit Ragnar behövde åka för att reda ut formaliteterna, kände han kalla krigets östvindar svepa om sin person. Han erinrar om Kubakrisen i oktober 1962, då världen stod på randen av ett kärnvapenkrig, och om Wennerströmaffären året därpå.
– Mitt i den spänningen var jag. Om man kan ta på sur grädde som skär sig ... så var det. Ni skulle ha varit där och känt det.
– Tyskarna trodde att jag hade ett förfalskat pass och hade tagit mig in i landet illegalt.
I mitten av 1960-talet gjorde han ytterligare en Tysklandsresa, då han följde med en svensk turistbuss för att få uppleva sin födelsestad Berlin. Han undgick under den resan med en hårsmån att försvinna till Gulag; det är han förvissad om.
Vid ett besök i Östtyskland kom beväpnad militär ombord på bussen och begärde samtliga passagerares pass.
– Alla fick tillbaka sina pass, men inte jag.
När militärerna krävde att han skulle komma ut ur bussen, vägrade han.
Litat till sin intuition
– Jag har alltid litat till min intuition. Jag visste att om jag gick ur bussen, så skulle de knuffa in mig i jeepen som stod där, och jag skulle försvinna.
Med reseledarens och svenska ambassadens hjälp kom han därifrån. Utan den svenska diplomatens närvaro på flygplatsen skulle han inte ha kommit hela vägen uppför flygplanstrappan och hem till Sverige, tror Ragnar.
Under dessa 60-talsår förde Ragnar en ständig kamp mot myndigheterna, samtidigt som han skaffade sig en utbildning, försörjde sig och hjälpte sina syskon.
Trots att han var svensk medborgare var han återkommande tvingad att skaffa sig arbetstillstånd och bosättningstillstånd i Sverige.
Till en början reagerade han inte på det; som ung person visste han inte hur det gick till för andra svenskar.
Invandrarverket såg honom som icke svensk, Krigsmakten som svensk.
– Skulle jag som tysk ha fått göra svensk militärtjänst?! säger han retoriskt.
Naturligtvis inte. Men 1968, när brevet som Ragnar kallar sin dödsattest, damp ner var det ändå klippt.
– Min post slutade komma. När jag frågade fick jag bara veta att den var i Malmö.
Myndigheterna ville tvinga honom dit för att gränspolisen skulle kunna skicka honom vidare till ett ovisst öde i Tyskland, menar Ragnar.
Återigen kände han iskylan från Sibirien.
– Jag JO-anmälde länsstyrelsen. JO ville inte lägga sin näsa i blöt.
– Jag skrev till Regeringsrätten, jag skrev till kungen. Det brann i knutarna. Rikspolisstyrelsen blev inblandad, jag träffade rikspolischefen.
”Preskriberat” och ”ärendet lämnas utan åtgärd” var de återkommande beskeden han fick, berättar han.
Skickade militära papper
Till slut såg Ragnar ingen annan utväg än att skicka sina militära papper till Krigsmakten (bytte namn 1974 till Försvarsmakten).
Det var en handling som var förknippad med fängelsestraff, förklarar han.
Men det var något som fick Säpo att reagera.
– Säpo ringde och sa: ”Du grabben, sov lugnt. Vi har tagit emot dina papper, de är dina. Vi vet var felet ligger”, sa de.
– Jag fick träffa rikspolischefen.
– Han drog ut en låda i sitt skrivbord och lyfte ut en trave med papper. Den var märkt ”Ärende Ragnar Mollberg”.
– ”Vad tycker du jag ska göra med den här?” sa han. ”Du har cylinderarkivet där, eller kör det i en strimlare”, sa jag. ”Nu behöver du bara göra en sak: sätt ett ark i skrivmaskinen och skriv ’Ragnar Mollberg är svensk medborgare’”.
Hade inte rikspolischefen varit satt under press av att Ragnar var beviljad ett möte med Gustav VI Adolf, och av Säpos ingripande, hade han aldrig fått sitt papper säger han.
Men den dagen i slutet av 1968 kunde han sätta punkt för sin kamp. Han fick sitt svenska medborgarskap.
– Att jag ska vara 70 år och inse att det är ett trauma jag har.
– Mitt trauma, det ligger här, säger han och tittar på kartongen och plåtskrinet på bordet hemma i Marsjö.