Att hålla honungsbin som husdjur för att utvinna honung och vax började Mayaindianerna i Mesoamerika med väldigt tidigt. I Europa har biodling med säkerhet förekommit sedan folkvandringstiden. Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och inföll mellan åren 375 och 568. Biodlingen var viktig redan under hednatiden då det behövdes mycket honung för att framställa mjöd. När sedan kristendomen infördes var kyrkornas behov av vaxljus stort. Från mitten av 1800-talet har biodling utvecklats till en näring med industriella metoder.
Biodlingen är också viktig för att pollinera växter. Tyvärr så drabbas både biyngel och fullbildade bin av sjukdomar och skadedjur av olika slag. Vissa av åkommorna är relativt ofarliga, men många kan i hög grad försvaga eller fullständigt förstöra bisamhället.
Tre sjukdomar anses vara så allvarliga att deras bekämpning regleras i lagstiftningen: amerikansk yngelröta (Paenibacillus larvae), varroakvalster (Varroa destructor), och rakékvalster (Acarapis woodi).