Alien Dance Company (som själva stavar aliEn Dance Company) utgörs av HannaMaria Albertsson, Catrin Jonasson, Susanna Knutas och Elina Elestrand som gick i samma klass på Balettakademin i Stockholm. Nu är de på turné genom Scenkonst Sörmland med dansföreställningen "The Game" som kort och gott handlar om makt.
‒Hur den kännetecknas, hur vi förhåller oss till den, hur vi får och hur vi ger makt, berättar danskompaniets medlemmar strax innan Marmorbyns mellanstadieelever bänkar sig i gympasalen för att se föreställningen denna vädermässigt bistra marsmåndag.
Att diskutera grupptryck, mobbning och härskartekniker är inte alltid lätt med små barn. Danskompaniet ser en fördel i att prata med sin uttrycksform.
‒Det blir nästan tydligare att använda sig av kroppen, säger HannaMaria Albertsson.
Men det är tunga ämnen, som dansarna inte vill skapa tankar kring och sedan försvinna ut genom dörren. Det finns en lärarhandledning så att eleverna kan förberedas för föreställningen, och efteråt får barnen möjlighet att reflektera över vad de nyss har sett.
‒Många tycker att ämnet är intressant och aktuellt. "The Game" kan vara en start för att prata om det, säger Catrin Jonasson som liksom kollegerna tycker att det är roligt att komma ut med föreställningen på skolor.
‒Jag slås alltid av hur smarta eleverna är, hur mycket de ser, säger Elina Elestrand som har skapat koreografin i föreställningen.
Så vad är då "The Game"? Det handlar inte, vilket kanske är lätt att tro, om dataspel. I stället gestaltas det mänskliga spelet i danskonst. Tung musik med hamrande bas ramar in scenen där makten symboliseras av kroppsspråk och långa, svarta kappor på de fyra dansarna.
Dansarna sitter i typiskt överlägsna positioner på varsin stol, bredbent och bakåtlutade. De visar underlägsenhet, rädsla, översitteri, trots, nedlåtenhet under föreställningens gång. De visar hur människor kan styras som marionetter av en grupp och hur lätt makt kan missbrukas.
Den som har makten placerar sig själv rent fysiskt i toppen, sätter sig eller ställer sig på andra. Övriga har inget att säga till om. Allvaret hos Alien Dance Company under föreställningen sätter i gång tankar kring varför det känns nästan ovant med kvinnoansikten som inte är ständigt leende.
Men till slut ger den pumpande musiken vika för en finstämd gitarr. Dansarna visar att det går att gå sin egen väg, bortom grupptrycket, och lita på att det finns andra som fångar en när en faller och bär upp en när en inte orkar gå. Det är både tänkvärt, vackert och viktigt.