Låten "Ocean" har blivit något av ett signum för Kristina Issa och hennes band, som i ett år har turnerat med konsertföreställningen "Arabic spring". I den vill Kristina Issa, uppväxt i Valla, visa att det finns förtröstan och styrka i människor och musik och att krigets offer också är individer med hopp och drömmar.
Musiken i "Ocean" är uppmanande, med hårda syntar och trummor, och i videon rör sig Kristina Issa och en man ryckigt, mot och från varandra. Det är lite som havets rörelser, löftesrika och skrämmande på samma gång. Nu har "Ocean" släppts som singel inför albumet "Ocean unknown", som kommer den 5 maj.
[youtube id="jDhJ4JvhDxE"]
Musiken på albumet är från "Arabic spring".
‒Låtarna handlar om människor på flykt, människor som kommer från kris, deras resa.
‒Albumet handlar om att vi återkommer till samma saker hela tiden; havet och rädslan, något som känns främmande men ändå väldigt nära. Om att stå mellan två vägar vars slut vi inte vet. Vi kommer också tillbaka till hoppet, kraften. Till att vara den som åker med stormen och inte mot den, säger Kristina Issa.
Hon har rötterna i Syrien och tillbringade mycket tid där under sin uppväxt. Släkten lever där och familjen har ett hus där, men sedan kriget bröt ut för sex år sedan är allt förändrat.
Den senaste tidens händelseutveckling i landet har bland annat omfattat en gasattack mot civila, med många barn bland offren, och så USA:s attack mot en flygbas natten till i fredags. Omvärlden förfasas, men Kristina Issa konstaterar att det vidriga händer hela tiden.
‒Det är bara det, att vissa saker uppmärksammas mer än andra. Gasattackerna är rena rama slakten. Det kunde lika gärna ha varit jag som var ett av de här barnen. Det är så nära att man inte fattar det själv. Man vill bara stänga av och tänka att det inte är sant, det händer inte.
Kristina Issa konstaterar att det är mänskligt att vilja stänga av och förneka händelserna i ett krig som kommer så nära. Men steget är långt till att faktiskt kunna göra det. När Kristina Issa jobbar med att komponera sin musik finns Syrien med i tankarna.
‒Jag kan inte stänga av. Det är det första som jag tänker på när jag vaknar.
Släkten i Syrien har klarat sig hittills, berättar hon.
‒Men tiden ändras, så man vet aldrig.
I förra veckan spelades sista föreställningen av "Alexandras odyssé" på Göteborgs stadsteater, där Alexandra Pascalidou debuterade som manusförfattare och skådespelare. Kristina Issa skrev musiken till föreställningen och medverkade även med sång, harpa och klaviatur på scenen. Efter den sista föreställningen var det en man som sökte upp henne. Han visade sig komma från Kristina Issas by i Syrien och har varit i Sverige i ett och ett halvt år. Han hade fått höra om föreställningen av en slump, och insåg att han och Issa är släkt med varandra.
‒Jag blev så chockad, jag har ju inte träffat någon därifrån på sex år. Jag började gråta. Det blev för mycket för mig. Saknaden är nog det värsta. Det blev så himla verkligt.
Nu när albumet är i hamn har Kristina Issa många fler strängar på sin harpa. Hon komponerar musik för Sveriges radio och har ett nytt samarbete med Göteborgs stadsteater på gång.
‒Jag jobbar och skriver och skriver. Hinner inte göra så mycket annat. Men det är jättekul. Det är ju drömmen.
Just nu ser hon fram emot att släppa det efterlängtade albumet. Med sin musik vill hon bidra till att ge andra styrka. Det är så hon hoppas att albumet ska tas emot.
‒Jag hoppas att det finns intresse för vad texterna betyder, att publiken dras med och känner kärlek och kraft i musiken.