Julia och Emma är två trettonåringar, två barn precis på väg in i gränslandet, den sträcka som så småningom ska leda till deras liv som vuxna kvinnor.
De är bästa vänner, delar allt och går i samma klass - trots att de bor på varsin sida av den osynliga linje som går mellan villaområdet och höghusen. Ja, trots olika förutsättningar går de i samma skola, för det är förra decenniets 80-tal och friskolorna är ännu knappt uppfunna.
Berättelsen börjar den dag de stöter på ett troll i "sin" skog. Först fnissar de åt blottaren, men när han blir ursinnig och försöker jaga dem ser Julia till att båda börjar springa och sätter sig i säkerhet i sitt hemliga gömställe i trädet.
Inte som det ska
Efter incidenten i skogen är deras vänskap inte längre densamma. Emma upptäcker att Julia har en sida som inte går att nå. Undan för undan börjar Emma förstå att något inte är som det ska i Julias familj.
Maria Svelands debutroman Bitterfittan väckte stor uppmärksamhet för sin uppgörelse med den traditionella tvåsamhetens alla blindgångar.
I Att springa sätter hon fokus på flickors och kvinnors utsatthet på ett sätt man sällan ser i romangenren. Våld kopplat till sex översköljs vi visserligen med dagligen och stundligen, men mer sällan så konsekvent skildrat ur unga flickors perspektiv som här.
Oengagerad polis
Lite av en händelse som ser ut som en tanke är att Svelands Att springa kommer ut dagen efter att radiodokumentären Gåtan Göran Lindberg sänts för första gången. Också i Att springa har vi att göra med mäktiga män som vet att hålla skenet uppe och som har ett nätverk av andra lika mäktiga att luta sig mot om det till äventyrs börjar blåsa snålt.
Svelands skildring av den oengagerade polisen när våldtäktsanmälan ska göras känns tröttsamt bekant från horder av vittnesmål. Och mycket riktigt har det efter söndagens Lindberg-dokumentär framkommit att polischefen kunnat sättas fast mycket tidigare om utredarna lyssnat ordentligt på ett våldtäktsoffer redan 2007 - och sedan lagt några fler strån i kors.
Stepford-mamma
Sveland är en driven skribent, oftast är flytet i texten imponerande. Det är snarare personteckningen som haltar. Vissa av huvudrollsinnehavarna känns väl grovhuggna. Tänker främst på Julias stackars mamma Gisela som snarast för tankarna till the Stepford wives - robotorna som lever för hushållsarbete och det perfekta hemmet. Inte ens på 80-talet kan hon ha upplevts som särskilt trovärdig.
Att springas stora förtjänst är i stället att den helt och hållet är skriven utifrån de två trettonåringarna, ett befriande grepp som bidrar till att det också är just Emma och Julia som känns allra mest äkta.