Allis Nilsson visar sin lägenhet. Väggarna pryds av akvarellmålningar och broderier och hon har flera samlingar med porslinsfigurer i hyllorna.
I ett hörn står hennes samling av kaffekoppar på tillhörande fat. På en ljusgrön kopp med blomstermotiv står det "Mors kopp".
- Min mormor fick den av min mamma när hon var 14 år, berättar hon.
- Äter du karameller? undrar hon och insisterar på att jag ska ta flera.
Allis Nilsson arbetade som sjukvårdsbiträde i 21 år fram till sin pension.
Hur kom det sig att du valde det yrket?
- Jag jobbade med hemsömnad i 15 år, då barnen var små. Sedan tyckte jag att det blev jobbigt med alla trådar och nålar och tänkte att de kanske behöver någon som städar uppe på sjukhuset, så jag stapplade helt enkelt dit och frågade. Efter en intervju och en kurs blev jag välkommen till avdelningen för medicin. Det var jätteroligt.
Allis Nilsson är näst yngst av sju syskon. Efter fem söner var hon den första dottern. Senare föddes hennes lillasyster.
- Vi sade alltid att det hade varit bra om vi flickor kommit först, så att vi kunde ha hjälpt till hemma. Men pojkarna var bussiga och ställde upp.
Hon berättar att när hon blev runt 13, 14 år så brukade hon hjälpa bröderna att putsa skorna eller stryka skjortor.
- För det fick jag en 25-öring och då kunde jag gå på bio. Det var så roligt.
Allis Nilsson har målat mycket med akvarell och även hållit utställningar.
- När min man gick bort blev det väldigt ensamt och då målade jag mycket. Det blev en tröst samtidigt som jag tyckte att det var roligt. Jag kunde måla så mycket att jag glömde bort att äta.
Vad är din styrka?
- Man är väl envis. Jag vill vara stark i mig själv.
Är du hund eller katt?
Hon funderar en stund och svarar sedan katt.
- Jag är lite försiktig, men mjuk inom mig.