För ett antal dagar sedan skulle transsexuella Max Desirée Sjödin åka från internatet på Åsa folkhögskola till Lövåsen inne i Katrineholm för att kvällshandla. En resa som hon brukar göra för att slippa all stress och trängsel under dagen.

– Jag gick av bussen och tänkte att det skulle vara skönt och lugnt i butiken. När jag gick uppför backen såg jag ett gäng raggare sitta där. Eftersom jag kände igen den typen av grupp sänkte jag musikvolymen för att vara beredd på om något skulle hända. När jag gick förbi dem hör jag hur de ropar och skriker massor av ord efter mig.

Hon berättar att hon blivit van vid att känna av om någon stirrar på henne eller följer efter henne, något som gänget också började göra.

– Vanligtvis är det bara ord och sedan slutar de. De vill ha uppmärksamheten. Nu stannade de utanför butiken, säger hon.

Första tankarna som gick genom Max Desirée Sjödins huvud var att det var en situation hon blivit alltför van vid. Men när hon samlat sig började hon tänka på vad som hade hänt.

– Det här är inte ok. Jag ska inte behöva vara rädd när jag åker och kvällshandlar mjölk.

Hon ringde en kompis som också studerar på skolan som i sin tur ringde en gemensam vän som kom och hämtade upp Max Desirée Sjödin i sin bil. Då hade personerna som följt efter henne försvunnit men rädslan för vad som hade hänt var kvar.

– Hon släppte av mig vid busshållplatsen i Katrineholm men när jag gick av bussen vid skolan var tankarna kvar att de kanske fortfarande förföljde mig.

Max Desirée Sjödin lever öppet som transperson men händelsen som inträffade har fått henne att bli mer försiktig i klädval och hur hon uttrycker sig genom sitt utseende.

– Jag kämpar för att visa att vi finns och är inte rädd för att göra det. Men det här påverkar mig ganska mycket. Jag fokuserar redan på mitt utseende och att jag inte ser ut som den jag känner att jag är. Om någon trycker på det ännu mer mår jag sämre eftersom jag redan har ångest kring det. Ibland kollar jag mig tio gånger i spegeln innan jag går ut. Ser det bra ut, kan jag ha på mig det, kommer något hända. Jag vill kunna känna mig säker oavsett vad jag har på mig.

Hon kommer ursprungligen från Stockholm och förklarar att även om verbala påhopp existerar där med är det mer sällan jämfört med mindre städer.

– Det är mysigt här i Katrineholm och jag känner mig säker på skolan men utanför jag är alltid rädd eftersom jag aldrig vet när sådana här saker kan hända. Jag tror att fler vågar vara öppna i stora städer också och att de blir mer accepterade där. Om någon börjar prata om det i en grupp kommer de acceptera den personen. Om det sedan kommer en ny transperson till den gruppen blir den personen också accepterad.

Max Desirée Sjödin tror att utbildning, genom klassiska institutioner som skola men även sociala medier, är ett sätt att komma åt fördomar och förutfattade meningar som människor har om transsexualitet.

– Man måste normalisera och våga prata om det. Just nu vågar många inte vara öppna med det. I dag är det väldigt mycket belagt med skam och en del tror att det är en fetisch. Men det är det inte. Jag tror det är viktigt att undervisa i skolan till exempel. Informera så att folk blir mer bekväma att prata om det. Själv använder jag mig av sociala medier för att upplysa om vad transsexualitet och transpersoner är.

Hon hoppas på att transpersoner och transsexualitet blir mer normaliserat i framtiden.

– Det kanske blir bättre men det är svårt att säga. Många är fast vid att det ska vara som det alltid har varit.

Många transpersoner anmäler inte brott

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har uppskattat antal anmälningar med identifierade transfobiska hatbrottsmotiv gått från 14, år 2008, till 76, år 2016. RFSL:s förbundsordförande Sandra Ehne menar att många transpersoner som utsätts för brott inte anmäler och att mörkertalet är stort.

– Hatbrott och trakasserier är tyvärr väldigt vanligt, framförallt mot personer som bryter mot flera normer samtidigt. Vi vet att transpersoner utsätts för mycket trakasserier i vardagen och att det finns ett ständigt hot om våld. Att folk skriker, hotar och i vissa fall använder våld. En del transpersoner vänjer sig och tänker att det är en del av livet. Det gör att man inte anmäler. En del har även en rädsla för vad som händer om man gör det. Det är en rädsla som tyvärr är befogad ibland då man inte är säker på att bli tagen på allvar.

Hos RFSL ser man ändå att acceptansen för transpersoner ökat stort de senaste åren.

– Både vi som HBTQ-rörelse men också Sverige som samhälle har kommit i kapp på ganska kort tid när det gäller transfrågor. Framförallt de senaste tio åren har det skett en oerhörd utveckling. Transpersoners röster har blivit mer synliga och då ökar kompetensen i samhället, säger Sandra Ehne.

Samtidigt påpekar hon att det är ett ständigt pågående arbete att informera och ändra folks attityder.

– Vi har alla ansvar för den ton vi sätter då den återspeglar sig i samhället. Vi måste prata i skolan, på jobbet och hemma om att vi alla är olika.