Marie Selander i Julita tror att Naturskyddsföreningen ska komma på besök denna tisdag för att prata om skogs- och jordbruk i bygden. I själva verket har maken Tuomo Haapala i hemligt samarbete med Kuriren kokat ihop en liten lögn. När "Naturskyddsföreningen" kliver ur bilen visar det sig i stället vara tidningens chefredaktör Marie Hillblom och ett reporterteam som kommer med blomster och hyllningar.
En helt enig kulturprisjury kom i förra veckan fram till att Marie Selander, musiker, kompositör, författare, sångpedagog och konstnärlig ledare för ”Kvinnorna och staden” och Fogelstad musikteater, med mycket mera, är Katrineholms-Kurirens givna kulturpristagare i år.
Motiveringen lyder: "För din outtröttliga och nödvändiga kamp för att ta och ge kvinnor plats på den offentliga scenen, i strålkastarljusets mitt. En plats som borde vara självklar, men som ändå inte varit eller är det. Än. Du visar att uthålligheten är nödvändig och att det går. I somras blev ”Kvinnorna och staden” äntligen verklighet i Katrineholm och kvinnohistoria nådde breda massor. I text, musik, böcker och scenuttryck står du upp för jämställdhet. Du vågar och du vill, du delar med dig av dina kunskaper och du uppmuntrar fler att vilja och våga följa efter, fortsätta och orka hålla i – i med- och motgång. "
– Detta hade jag absolut inte förväntat mig, sa pristagaren på tisdagen.
Redan vid millennieskiftet dök tankarna upp hos Marie Selander på att göra musikaliskt berättardrama av "Kvinnorna och staden". Det skulle kräva många års kamp mot ekonomiska och praktiska hinder för att få berätta Kerstin Ekmans historia om kvinnorna i ett framväxande industrisamhälle. Men i somras stod Marie Selander äntligen på scenen som kompositör, berättare och sångerska när Katrineholmssviten fick liv. Publiken strömmade till och lovorden haglade. Marie Selander hade nått hela vägen med sitt drömprojekt.
Men sommarens arbete, så stort och viktigt det är, är förstås bara en bråkdel av det som har gjort Marie Selander till en av de viktigaste människorna i det svenska kulturlivet. Drivkraften är ofta ilska.
– Det är en viktig drivkraft, att bli förbannad. Jag strävar efter någon sorts rättvisa, säger kulturpristagaren som du snart kan läsa mer om i ett längre porträtt i Kuriren.