Diamond Dogs hörs från Maria Ogandos spellista som rullar i bakgrunden. Det handlar om dragshowgruppen Diamond Dogs som är en av Maria Ogandos favoriter.
[youtube id="POS_KurIvsc"]
– Musik är väldigt viktigt i mitt liv. Det sätter sinnesstämningen. Jag är ett stort dragqueenfan och älskar dragshow.
Hon har sett Diamond Dogs live på Stockholm Pride.
– Jag gillar när de spexar och lånar kändisars röster. Men framförallt är det fortfarande lite tabu. Folk funderar fortfarande "är de transvestiter eller dragqueens". Men 2017 kan många också skilja på transsexuell och drag.
Maria Ogando konstaterar att det hänt saker i samhället under de 19 år som gått sedan hon kom ut som öppet homosexuell i Katrineholms-Kuriren, även om det också finns kvar okunskap och förvirring kring vad som är könsuttryck, vad som är sexualitet och vad som är identitet.
– Skalet är inte den du är.
Maria Ogando tittar på tidningsklippet från 1998. Hon ser en ung version av sig själv, som just kommit hem från Europride i Stockholm – den första pridefestivalen någonsin i Sverige. I artikeln berättar hon om den 7,5-kilometer långa prideparaden som smyckades av slagord som "Titta noga kära vänner, här går säkert nån du känner" och "Ropen skalla, kärlek till alla". Hon berättar om att hon inte ser någon anledning att hymla med att hon är gay.
– I dag har jag dragit mig tillbaka. Du ser inget "prajdigt" i mitt hem, inga regnbågsflaggor, inget hbtq:igt. Jag vill ha ett neutralt hem. Jag vill inte showa för mycket att jag är flata. Jag är ju inte min läggning. Jag är en person. Jag är Maria.
– Där var jag min läggning. Men den sexuella läggningen visar inte vem du är, sexualiteten har inget med personen att göra. Men många tar läggningen för personen, säger hon och tummar på tidningsklippet.
Men hon konstaterar också att det fortfarande behövs människor som kommer ut offentligt och som driver på processen.
– Människor behöver komma ut, vara öppna. Det är enda sättet att ta bort tabun, bryta ner heteronormen och öka toleransen.
– Titta på Ryssland och andra länder där homosexualitet mörkas, homosexuella fängslas och försvinner.
– Och det finns fortfarande grupper i Sverige, religiösa, etniska och politiska, som inte gillar hbtq. Jag har sett dem demonstrera utanför Pridepark.
Efter att Maria Ogando kom ut i Katrineholms-Kuriren engagerade hon sig i RFSL Nyköping. 2002 flyttade hon från Katrineholm till Stockholm, engagerade sig både politiskt och i organisationen kring Stockholm Pride. I tio år jobbade hon som volontär under Stockholm Pride och då framförallt i säkerhetsgruppen.
– Pride är ett sätt att försöka påverka samhället i rätt riktning och det har hänt saker. Pride är glada regnbågsfärger, men det finns alltid en baksida också. Pride är inte bara en fest, det finns också hat och hot och det grumlar regnbågsfärgerna.
Hon påminner om när Stockholm Pride började.
– Det var staket runt och det kunde uppfattas som vi var som apor i en bur. Men det var för att skydda.
2011 hölls Stockholm Pride i Kungsträdgården. Temat var öppenhet. Festivalområdet var fortfarande inhägnat men det var fri entré och alla var välkomna. En framgång, men samtidigt pekar Maria Ogando på en otrygg baksida som fanns kvar.
En natt då hon lämnat festivalområdet i sina volontärkläder och var på väg hem blev hon indragen i en gränd i Gamla Stan av två män, som Maria Ogando beskriver som nazister. Hon berättar hur den ena höll fast henne, den andra skar henne med en tapetkniv i ansiktet, på halsen och på armarna.
Först tänkte jag som de flesta gör i hbtq-kollektivet, att jag tänker inte låta mig nedslås. Men jag blev rädd
Maria Ogando drar upp tröjärmen och visar ärren. Att dådet kan anses vara ett hatbrott ser hon som självklart, liksom kopplingen till hennes sexuella läggning och engagemanget i pride. Men brottet kunde aldrig klaras upp.
– Först tänkte jag som de flesta gör i hbtq-kollektivet, att jag tänker inte låta mig nedslås. Men jag blev rädd.
2012 blev sista i det tioåriga prideengagemanget. 2013 flyttade hon hem till Katrineholm, drog sig tillbaka.
– Jag valde att gå in i ett skal, bli mer privat.
Hbtq-glasögonen har hon inte med sig på samma sätt i dag när hon är engagerad i saker.
– Jag har känt mig obekväm med det, för jag är rädd.
Men hon är glad att andra för kampen och att det nu är dags för Katrineholm Pride.
– Det är jättekul att det händer. Det är en ny era som växer fram i Katrineholm. Det hade jag aldrig trott för 19 år sedan. Det här visar en öppenhet. Att kommunen kliver in och tar avstamp, att se att kommunen håller på att hbtq-certifieras och att Göran Dahlström ska gå i paraden, visar att alla människor är lika mycket värda oavsett vem du är.
Själv kommer hon inte att gå i paraden, men uppmanar så många som möjligt att göra det.
– Gå för att visa att alla människor är lika mycket värda.
Och under paraden hoppas Maria Ogando att deltagarna kanske kan se ett regnbågsfärgat övergångsställe i Katrineholm, som en manifestation. Hon har pratat med kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström om saken och hoppas fortfarande att det ska ordnas.
– Det vore coolt!
Om ytterligare 19 år hoppas Maria Ogando att Katrineholm och hela samhället kommit ännu längre.
– Då är ingen rädd för att vara sig själv, ingen är rädd för att komma ut.
Den dagen är hon säker på att musiken som spelas i bakgrunden hemma hos henne är Christer Björkmans La Vie, som hon kallar tidernas bästa pridelåt och som verkligen speglar kärnan i ordet pride: stolthet över att vara precis den du är.
– Alla är med.
[youtube id="wzETU32AzRI"]