Sångaren Jason Williamsson pratade i inslaget om de bitska texterna som ett sätt att få ur sig det som gnager. Han förklarade att han växte upp i en hård miljö där rå humor var ett sätt att överleva. ”För om man inte skrattar så börjar man gråta.”
Om man inte skrattar så börjar man gråta. Meningen har följt mig hela veckan, för det känns som om det är precis vad som händer nu. Det finns dagligen tillfällen då det vore skönt att bara sätta sig ner och stortjuta åt hela samtidshelvetet, för så illa är det.
Bara de senaste dagarna har polis gett sig på helt stillsamma medborgare i Katalonien med batonger, en galning har gjort sig skyldig till USA:s värsta masskjutning hittills och här hemma har nazister som avskyr demokrati och yttrandefrihet ändå utnyttjat dess möjligheter och marscherat på Göteborgs gator. Och så har vi Puerto Rico och andra platser där inget finns kvar efter naturens obevekliga härjningar – för att inte tala om stollen som inte på en enda punkt kan leva upp till vad det innebär att vara president i världens mäktigaste land. Faktum är att han inte ens klarar av att vara en anständig människa.
Så visst finns anledning att gråta. Men jag skrattar i stället. Har ni sett parodin på ”Bonde söker fru” där töntige nazisten Johan drömmer om att hitta någon att ”dela hatet med”? Han har inga stora krav utan nöjer sig med en ”renrasig, underdånig, förintelseförnekande tjej som tar hand om hushållet”. Det är vansinnigt kul, på det bästa sättet där skrattet är förlösande men efter en stund fastnar i halsen och leder till eftertanke.
Minst lika rolig är den nya versionen av scenen från filmen ”Undergången” där Hitler får ett fradgande utbrott i bunkern över sina närmaste mäns tillkortakommanden i krigets slutskede. Den här gången handlar den svenska texten om den misslyckade nazistmarschen i Göteborg som inte blev en styrkedemonstration utan, som Niklas Orrenius skrev i DN, ”en lätt förnedrande promenad mellan två Icabutiker”. Jag skrattar så att tårarna rinner åt ”översättningen” av replikerna i den smått klassiska filmscenen.
Samtidigt är jag kluven. Nazisterna är ju så löjliga med sina 90-talssolglasögon, sin vindjackor med specialtryck på ryggen (på engelska!) och sina slipsar instoppade mellan två knappar i skjortorna. Samtidigt är många dömda för grova brott och kapabla till det mesta i våldsväg. Det är verkligen inget att skratta åt.
Men jag tänker på hur ondskan vill ha oss. Knappast skrattande, väl? Snarare gråtande, gärna av fruktan. Och då väljer jag skrattet, när det är möjligt. Det störtar inga diktaturer och stoppar inga krig. Men det får marken under ondskan att skaka en smula och skapar osäkerhet i de räta leden. Även de som aldrig kommer längre än på en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker.