När rockbandet My Last Veracity klev upp på Infernos scen i söndags, var mina förväntningar ganska höga. För när man smälter ihop två flitiga liveband till ett, borde väl det nybildade bandet bli dubbelt så bra på scen? My Last Veracity har medlemmar från lokalbanden Love and Duct Tape och Salvation Serenade. Båda banden håller till i Katrineholm, men de står med fötterna i olika musikgenrer. Love and Duct Tape blandar friskt olika former av pop och rock, medan Salvation Serenade dundrar på med hård rock. En sammansmältning av de två grupperna kan alltså inte bli annat än intressant.
Dåligt ljud
Och intressant blev det. My Last Veracitys låtar befinner sig någonstans mitt emellan "ursprungsbanden". Melodiska gitarrslingor blandas med hårda snabba hardcoretrummor, vrålande sång och skönare sådan. Vågat. Sångaren Linus Nyman, även vokalist i Love and Duct Tape, körde en lite raspigare sångstil än vanligt. Det uppskattas säkert av vissa, men är inte riktigt min kopp té. Tyvärr hörde jag inte heller vad låtarna handlade om, och det berodde helt klart på konsertlokalens dåliga ljud.
My Last Veracity ansträngde sig för att underhålla publiken. Musikerna röjde på högtalare, bakom ljudbordet och överallt på scenen. De verkade ha kul ihop. Men de nådde ändå inte fram till hela publiken. Kanske behöver de jobba på sin helhetskänsla som band? Eller kanske blev de frustrerade av lokalens dåliga, bullriga ljud? Jag skulle gärna se MLV igen, i en lokal som låter alla ljuden komma fram. Först då kan jag bedöma hur lyckad deras intressanta musikmix är.
Publiken kom fram
Luciakvällens andra akt var bandet som har spelat poprock i Katrineholm sedan 2003. Killarna som har en stadig fanclub som kan låttexterna utantill. Det där gänget som faktiskt lyckas locka den blyga publiken fram till scenen. Japp, jag menar Becky Sharp. Det har varit ovanligt tyst kring Becky Sharp det senaste halvåret. De har nämligen jobbat på sitt nya album. Låtar från skivan kommer att släppas på nätet, bit för bit fram till nyår. Vistelsen i studion tycks ha gjort bandet lite trött, för scennärvaron var inte helt på topp i söndags. Men publiken väsnades med händerna i luften, så spelningen får godkänt med råge.
Värd stor publik
Infernos publik fick höra flera av de nya låtarna i söndags. Ett exempel är Showcase #22, som tydligen handlar om hjältar. Och om basisten Fredrik. De nya låtarna framkallade inte lika mycket dans som de gamla "klassikerna" Becky Sharp och Insects, men de fick mig att konstatera en sak: Man kan lita på Becky Sharp. Man kan lita på att de ständigt utvecklas. Sedan den poppiga EP:n Parfumed Garden släpptes år 2003, har Becky Sharp bara blivit bättre och bättre på scenen. De verkar faktiskt helt inkapabla att göra en dålig spelning. Dessutom har deras sound fått nya influenser på vägen. Låtarna från nya skivan doftar både rockhits, musikal, Queen och Asien. Det låter snyggt, spännande och proffsigt. Jag vill höra mer!
Men det finns ett men. Jag är så trött på att recensera Becky Sharp i Katrineholm nu. Jag är trött på att ha det levererande kvalitetsbandet för mig själv. Det känns nästan taskigt mot omvärlden. Jag hoppas att Becky Sharp når en riktigt stor publik snart, om de själva vill. För musikaliskt är de redo sedan länge.