Efter ganska exakt ett halvår på tjänsten som konstansvarig på Katrineholms kommun börjar Sofia Lycke bli varm i kläderna.
Hett om öronen kan det tidvis bli också, för satsningen på den offentliga konsten i Katrineholm är titt som tätt föremål för skarp kritik och starka känslor från ortsborna; senast var det den knallblå hästen, "Big blue", beställd av KFAB för att smycka entrén till de nybyggda lägenheterna vid Linnévägen/Eriksbergsvägen, som väckte rabalder.
Men det är så det ska vara, och inte är det heller nytt att konsten väcker reaktioner, konstaterar Sofia Lycke. Hon har varit konstguide i Borås där invigningen av en nio meter hög Pinocchioskulptur för tio år sedan föregicks av ett konstbråk av sällan skådat slag. Men med tiden har skulpturen blivit ett med bygden där den står.
‒I dag är den uppskattad, säger Sofia Lycke som framhåller att det inte finns något som säger att man måste tycka att allt är fint.
‒Konst ska väcka saker. Det är intressant med en debatt.
Hon tror att det finns ett särskilt skäl till att just den offentliga konsten, och sällan utställningarna i exempelvis konsthallen, får fart på diskussionerna.
‒Den påverkar folks vardag. Då kan konsten vara jätteprovocerande.
Sofia Lycke är östgöte i grunden, nu också bosatt i Linköping. Att hon skulle jobba med konst var inte självklart från början, även om hon växte upp med mycket kultur omkring sig.
‒Men så fick jag tips om att läsa konstvetenskap. Det kändes rätt på första föreläsningen. Jag ville veta mer och mer. I ärlighetens namn var jag rätt skoltrött då, men konsten var det som var stimulerande. Jag tröttnade inte.
Det blev en magisterexamen, med inriktning på utställning och pedagogik. En tuff arbetsmarknad har inte avskräckt. Innan hon kom till Katrineholm var Sofia Lycke bland annat pedagog och museivärd på Borås konstmuseum och konstintendent på Motala kommun.
‒Det här är mitt första fasta jobb, och skönt att kunna landa i det.
Just nu jobbar hon bland annat med en ny konstpolicy, vid sidan av det löpande arbetet med utställningar, pedagogiska aktiviteter och administration.
Samtidigt hägrar 2019, första året då hon på egen hand ansvarar för konsthallens utställningar. Men själv har hon inga ambitioner att ägna sig åt konst.
‒Jag har aldrig ens försökt. Men jag tycker om att konsumera konst, vara i den, och diskutera.
Hennes mål är att locka en större publik till konsten och tvätta bort finkulturstämpeln. Konsthallen bjuder in till fika, konstverkstäder, dansperformance och andra aktiviteter där det går att närma sig utställningarna under avslappnade former. Redan nu ser personalen att satsningen är lyckad.
‒Det ska vara folkligt, men inte kommersiellt. Konst ska inte vara för en elit eller konstvetare. Man ska inte behöva kunna något. Det finns inga fel, konst är upp till betraktaren, säger hon och framhåller att konsten inte blir sämre för att den får en större publik.
Sofia Lycke hoppas på att konsthallen ska kunna ge publiken verktyg att ta del av konst som uppfattas som svårare.
‒Konst blir en kontrast till dagens samhälle när allt ska gå så snabbt. Här måste man stå stilla i ett par minuter. Det är också en del av konstens uppdrag, att få folk att ta det lite lugnt. Vi ska hitta något för alla.