Regissör och manusförfattare Pia Widlund kommer i flygande fläng från en lektion på Dud in i Pensionärernas hus, med en låda prylar i famnen och teaterhunden Leidy i hälarna. Ensemblen som i januari har premiär för "I ensamhetens korridor" kommer på fötter och kvällens repetition är i gång på nolltid.
Arbetet har nått en fas där detaljer börjar finslipas. Replikerna sitter till stor del och skådespelarna repar med scenkläder. Historien, om en grupp pensionärer på ett äldreboende som en natt börjar prata minnen och drömmar och hittar en väg till glädje, är fylld av rolig dialog. Skådespelarna har alla jobbat med Pia Widlund förut och man anar att hon är ett stort skäl till att de viker sin fritid åt teater.
‒Det är jättekul att jobba med Pia. Hon är rak, säger alltid hur hon vill ha det, säger Jonis Andersson som spelar sköterskan Lelle.
‒Och så har hon humor.
Den sistnämnda egenskapen är ständigt närvarande även hos skådespelarna som lyckas hitta sitt goda humör även en råkall måndagskväll i trötthetens november.
‒Jag hoppar inte bungy jump eller något liknande. Adrenalinkickarna får jag av att stå på scen, säger Katarina Hallin.
Hon spelar den pensionerade gymnastikläraren Ulla som trots ålder och krämpor försöker hålla i gång kroppen. Katarina Hallin är själv lärare och van vid att ha en publik, men på en teaterscen har hon inte stått förrän alldeles nyligen.
‒Jag har sjungit visor och i kör i massor av år. Men så blev jag sugen på teater, läste i Kuriren om en teaterkurs på Dud för vuxna och anmälde mig. Och så, vid 64 års ålder, debuterade jag i Kalle Blomkvist på Djulö i somras.
Jonis Andersson började spela teater redan som liten, bland annat i Högsjö kultur-och teatergrupps "Astrid i våra hjärtan" 2004. Sedan har han haft huvudrollen i "Karlsson på taket" och själv satt upp både "Klas Klättermus" och "Ronja Rövardotter" i hemorten Högsjö.
Nu jobbar han parallellt med "I ensamhetens korridor" och "Hurra, en pojke" som Högsjö kultur- och teatergrupp sätter upp. Det blir ett farande mellan hemmet i Vingåker, jobbet i Marmorbyn, och repetitionerna i Högsjö och Katrineholm. Men det är det värt.
‒Det är roligt att spela för folk i alla åldrar, förklarar han sitt teaterintresse.
Inför premiären av "I ensamhetens korridor" har de båda skådespelarna en bra känsla.
‒Jag känner mig upprymd och glad, säger Katarina Hallin som redan gör en drömroll.
‒Målet var att få en sångroll och det har jag nu.
Detta är tredje delen i artikelserien om arbetet inför en teaterföreställning i Katrineholm. De två första delarna läser du nedan.