Den sista bilden Benjamin Grünfeld visade var fylld av leende människor. Benjamin sitter i bildens centrum och har armarna runt två av barnbarnen, omringad av en stor familj.
Benjamin växte upp med tre bröder i Transsylvanien under 30-talets finanskris. Familjen inte råd med bröd, tandborstar eller leksaker, men en blyertspenna lyckades Benjamin komma över och han började teckna.
Våren 1944 hämtades den judiska familjen och fördes till Auschwitz. Hans föräldrar hänvisades till ”duschutrymmet” med instruktionerna att komma ihåg var de hängt sina kläder och knyta ihop skorna.
Smög sig undan
Benjamin och hans bror bedömdes kunna arbeta, men en arbetsledare tog ut Benjamin ur ledet för att han var för klen och skulle till gaskammaren i stället.
– Jag tänkte: Nej, ska jag först skiljas från min mor, far och lillebror och därefter min storebror. Så fick det inte gå till. Med ett litet steg i taget närmade jag mig den ena husväggen och när vakten tittade bort smög jag in i bland latrinerna, berättade Benjamin.
Kurragömma
Där satt han ihopkrupen i flera timmar innan han vågade gå tillbaka till baracken. När kvällen kom och fångarna fick varsitt bröd upptäckte vakterna att det var en person för mycket. Benjamin klarade sig genom att klämma sig mot väggen bakom fångarnas fötter.
– Om jag inte hade lekt kurragömma med min mormor hade jag aldrig lyckats.
Våld, död och hunger var ständigt närvarande i lägret. Benjamins bror gjorde på beställning örhängen till en lägervakts flickvän och tack vare det kom de undan det mest slitsamma arbetet.
Ritade åt vakterna
Själv hade Benjamin nytta av sina teckningskunskaper då han började rita gratulationskort åt vakterna. Under en selektion i oktober dömdes Benjamin återigen till gaskammaren på grund av sin fysik, men då julen var nära förestående skonades han för att vakterna skulle kunna skicka julkort.
I april flyttades Benjamin och hans bror till Bergen-Belsen och bara ett par månader senare befriades lägret. Den 15 juni anlände 17-årige Benjamin till Helsingborg, som han beskriver som ett himmelrike. Han utbildade sig till flygtekniker och arbetade med det fram till pensionen för 16 år sedan. Sedan dess åker han runt och berättar sin historia.
– Det är det enda jag kan göra för att hämnas de hemska saker som nazisterna gjorde. Dödade små barn utan betänkligheter. Som ett ögonvittne har jag en skyldighet att berätta.
Dämpad stämning
Efter Benjamins historia var det något dämpad stämning i salen. Någon visste inte längre om hon orkade följa med på skolresan till Auschwitz som påbörjas på måndag, andra tyckte att det skulle bli intressant att få se det med egna ögon.
– Det blir så personligt när man får höra någon som har varit där. Det tar man till sig mer än om man läser en bok, sa Elin Anderfalk.