"Varför måste du alltid ha en annan åsikt?" Frågan är lika relevant som irriterande. "Jag tycker bara att det är viktigt att nyansera." Att vara journalist är ibland en ganska otacksam uppgift i sociala situationer. I samtal med nya människor genererar det inte sällan oundvikliga etiketter. Elit, PK-maffia, besserwisser. Yrkesrollen går inte att särskilja från jaget och kanske ska det vara så. Men ibland hade det varit lättare att bara lägga allt åt sidan.
MIn arbetsskada, eller hur man nu vill se på det, är det ständiga behovet att nyansera; att möta en politisk övertygelse hos medmänniskor med motbilder. Det går liksom inte att låta rena faktafel eller vinklade utsagor i ett vanligt samtal passera. För att dialogen ska bli så givande som möjligt så behöver den formas och balanseras, tänker jag. Det är väl bäst för alla? Vilket snobberi!
Svältfödd på konflikter i bardomen blir samtal med gamla bekanta och familj en jordmån för konflikter. Här blir konsensuskulturen ibland så stark att nyanser kan ses som en direkt förolämpning. Nog för att varje samtal inte behöver leda till politisk debatt, men att man inte alltid kan mötas i samförstånd är väl inte jordens undergång?
Men när debattklimatet lite svepande beskrivs som polariserat är det kanske den här egenskapen som borde premieras. Inte att ständigt sträva efter debatt utan att nyansera. Det finns inget självändamål med att slå hål på sina medmänniskors idévärldar eller övertygelser eller för den delen utmåla de som rasister, hycklare eller annat valfritt skällsord.
För som journalist har du just den makten; makten att agera domare och åklagare. Att svartmåla eller hylla. Den är få förunnad och är därmed förenad med ett tungt ansvar. För det är svårt att i ena stunden beklaga sig över det hårda klimatet för att senare göda det genom att agera godtycklig skarprättare.
Det är lätt att förledas och tro att verkligheten är enkel, att källan till sanningens urmoder finns en googling bort. Men "sanningen" är förmodligen att du inte ens skulle känna igen den om den så biter dig i ändalykten.
Så våga vara jobbig. Men kanske framför allt var ödmjuk inför möjligheten att din sanning inte är andras. Frågor är det goda samtalets näring och kan ibland vara skillnaden mellan fördomar och kunskap.