Det Àr inte verk av författare som John Steinbeck eller Majgull Axelsson som gör att min vardag blivit mindre produktiv. Det Àr heller inte till Karin Boye eller James Joyce jag söker mig för att fly undan verkligheten runt omkring. Och jag kan nog med sÀkerhet sÀga att Kazuo Ishiguros, Ärets litteraturpristagare, historier inte kommer berÀttas för mig genom hörlurarna till min telefon.
Nej, jag lever numera mitt liv genom deckare, lĂ€ttsamma lĂ„ngkörare som kan ligga som en konstant bakgrundsberĂ€ttelse i min vardag. I dem finner jag tröst, trygghet och en orsak till prokrastinering â ett uppskjutarbeteende jag alltid haft. Jag lĂ€gger ofta den viktiga uppgiften Ă„t sidan och nu Ă€r det lĂ€ttare Ă€n nĂ„gonsin att bara sluta ögonen och försvinna ivĂ€g till en annan, mer hĂ€ndelserik verklighet.
Det Àr författare som David Baldacci, Jo NesbÞ och nu Lee Childs över 20 böcker lÄnga serie om protagonisten Jack Reacher, en före detta militÀrpolis som följer sin egen moralkodex, som rÀddar min vardag frÄn tristress och ser till att jag inte fullföljer mina Ätaganden. Inga litterÀra mÀsterverk pÄ nÄgot sÀtt, men med intriger som en snabbt lÀr sig och med lÀtthet kan somna till. Det gör inget om en missar nÄgon timme hÀr eller dÀr, för grunden i alla historier Àr densamma. De konsekventa historierna skapar en trygghet och jag kan alltid vÀnda mig till dem om jag behöver komma bort frÄn mina egna tankar eller Ätaganden. Vilket Àr förvÄnansvÀrt ofta, har det visat sig.