Som kroniskt frusen är den kalla årstiden en plåga. Jag har frusit och eldat och klätt mig i ullunderställ varje dag.
Med värmen återvänder livet och det goda humöret. I samma ögonblick som solens strålar träffar huden får man med ens en massa energi som varit som bortblåst hela vintern.
Varför bor man ens i det här kalla landet den mörka årstiden? Det är en fråga jag ofta ställer mig.
Vänner, familj, barnens skola och jobbet är inget man lämnar i första taget. De vackra omgivningarna runt Katrineholm är inte heller något man gärna släpper taget om. Men det är konstigt nog en sak som jag skulle sakna i ett liv på solkusten.
Snön!
Nu är dock skidorna placerade i källaren tills nästa säsong! Det är dags att i stället rota fram solstolen och metspöet. Nu håller jag tummarna för en riktigt varm sommar.