I gryning som skymning ser jag honom. Alltid på samma fält, tuggandes tovor av skirt vårgräs. Vaksamt klipper han med öronen, men återgår sedan till mumsandet. En gigant, men med älgmått mätt ännu liten. En fjolårskalv, nyligen bortstött och på kant i tillvaron, som om han fastnat och inte funnit sin väg vidare.
Jag tänker att jag borde berätta för någon så att det kommer upp en skylt, innan det händer en olycka. Det vill jag ju inte ha på mitt samvete.
Men tänk om jag berättar och det i stället beordras skyddsjakt medelst älgstudsare. Inte heller det vill jag ju ha på mitt samvete.
Jag ser honom om igen, så fin där han står, rofylld och utan onda avsikter. Lite vilsen, det är allt.
På nytt tänker jag att jag borde göra något. Ringa polisen men säga att jag vägrar berätta var älgen är, innan jag fått löfte om att den får ha livet i behåll. Men att idka utpressning, och mot polisen dessutom. Det vore just snyggt.
Jag blir villrådig igen, vet inte vilket ben jag ska stå på, hur jag ska gå vidare. Plötsligt själv lika vilsen som min kalvbente vän därborta i sitt skogsbryn.