De är mest frekventa där man hittar mat – som om det nu skulle vara något unikt – och är fruktansvärt enerverande.
För vem vill ha dem i kaffet, såsen, salladen, limpdegen eller i vinglaset? Särskilt nogräknade på födan tycks de nämligen inte vara utan väljer i stort sett vad som helst.
Det brukar börja med en som dyker upp från ingenstans för att sedan försvinna ur synfältet lika snabbt. Det är då man inte får låta sig luras att det bara var just en.
För något gemensamt med kaniner tycks de ha. Efter den första vet man att det kommer fler. Många fler.
Därför gäller det att jaga dem. Det finns flera sätt. Ett är att pricka dem med tummen när de vilar ut, även om jag för sent insåg att det inte är så lyckat att pricka dem på fönsterrutan. När solen steg upp nästa morgon avslöjade alla fet fingeravtryck att det omedelbart krävdes en fönstertvätt.
Bättre då att gillra en fälla som man lätt fixar själv genom att blanda två delar vatten, en del äppelcidervinäger och en droppe diskmedel, för ytspänningens skull, i en burk som täcks av lite plastfolie med ett hål i.
Det är den överlägset bästa fällan för fruktflugorna.