Förhoppningsvis har jag fel men ibland får jag för mig att mycket stora och mycket framgångsrika svenska företag kombinerar sina genialiska affärsidéer med mycket enkla, smalspåriga ledningsstrategier. I mina värsta stunder drabbar mig misstanken att just den kombinationen kan vara en orsak till framgångarna med affärerna. Sedan drömmer jag mardrömmar om hur kommuner och andra offentliga organisationer försöker göra likadant.
Misstanken, som drabbar mig till och ifrån, slog nyligen till med full kraft efter två på varandra helt olika små inblickar i två helt olika företag, vilkas gemensamma nämnare är internationell framgång.
Åt samma håll
Med, som det skulle visa sig, överdriven förväntan satte jag mig bekvämt tillrätta för att lyssna på en hög chef i ett exempellöst framgångsrikt företag. Det skulle handla om ledarskap, vilket det också gjorde. Ytligt sett tedde sig föredraget fullständigt ointressant. Det vill säga, den högt uppsatta chefen, som påstods vara väldigt populär hos sin personal, rabblade sin utantilläxa. Det viktigaste budskapet, bland alla andra gamla elementära välkända uttryck om vad ledarskap kräver, var vikten av att företaget har ett enkelt formulerat tydligt mål som alla anställda, utan undantag, verkar för. De som inte brinner för grundarens mål får arbeta någon annanstans.
Det är egentligen inget konstigt med det. Men det är ingen ny tanke, alla ledare vet hur viktigt det är att alla drar åt samma håll. Men olika medarbetare har ibland ha olika uppfattningar både om ändamålets innebörd och om hur målet ska nås.
Lyckligare kunder
I det här företaget verkar det inte vara något problem. Olika uppfattningar var inte tillåtna. Den framgångsrika affärsidén hade företagets grundare kommit på för mycket länge sedan och ingen kan tänka tanken att ändra den. Jag förenklar väldigt lite när jag påstår, att före-tagets mål, påhittat av grundaren, sägs vara att göra sina kunder lyckligare!
Företagets ledarskapsfilosofi gick ut på två saker. Att ständigt predika grundarens mål och idé, att entusiasmera dem som redan är besjälade och se till att de som inte är det hålls utanför. Väckelsemöten hölls för redan frälsta. Övriga äger inte tillträde. Oliktänkare får inte finnas.
Det andra exemplet handlar, kort sammanfattat, om att en av Katrineholms-Kurirens reportrar ville tala med en anställd i ett likaledes framgångsrikt och stort företag. För att inte riskera att något intervju-offer hamnade i onåd hos sin ledning (vi vet ju hur det kan bli) gick vår reporter den rätta vägen och fick efter ett antal försök på olika sätt kontakt med någon sorts pressansvarig.
Ingen intervju
Visst, den pressansvariga lovade förmedla kontakten. Men förutsättningen var att vi skickade in frågorna skriftligen i förväg. Kravet motiverades med att den pressansvariga måste ges möjlighet att berätta för den eventuellt intervjuade hur hon eller han skulle besvara frågorna!
Jag undrar om ledningen i det fallet tvivlar på sitt ledarskap. Det verkar ju råda en viss osäkerhet om personalens förmåga att svara rätt.
Det blev ingen intervju den här gången.
Tänk er motsvarande enkla ledar-filosofi i en kommun. Bortsett från att den faktiskt är förbjuden – vi har ju en offentlighetsprincip och det finns meddelarfrihet – skulle den inte fungera. Men jag förstår de kommunchefer och kommunalråd som tycker att det skulle förenkla deras arbete. Men hur många skulle acceptera en slogan som till exempel den här: ”Vingåker gör invånarna lyckliga!”
Ingen var frälst
Alla företag och organisationer är inte lättledda. Nyligen var jag på en konferens där arrangörens syfte var att få ett stort antal egensinniga individer med egna idéer och viljor att arbeta mot ett och samma gemensamma mål. Ett slags väckelsemöte förvisso, men ingen var ännu frälst. Åtminstone inte helfrälst.
Dagen inleddes med ett slags inspirationsföredrag av en konsult, en före detta mellanchef vid ett stort, dock inte alltigenom framgångsrikt, skandinaviskt flygbolag. Hon försörjer sig numera genom att hålla föredrag om sitt gamla jobb.
Även hon talade om mål och framför allt målbilden, hur viktigt det är att vi alla ser samma bild. Och det är ju lätt sagt. Om jag förstod henne rätt menade hon dessutom att målbilden var viktig för att vi skulle få ut det vi förväntade oss av konferensen och vi fick veta, att om vi inte hade några förväntningar hade vi egentligen inget där att göra.
Vernissager
I omedelbar anslutning till föredraget, som jag inte inspirerades alltför mycket av eftersom jag ännu inte fattade vad det hade med konferensens ändamål att göra, fick vi veta att vi under dagen gruppvis skulle gå på ett antal ”vernissager” och varje grupp skulle ledsagas av en egen ”fascilitator”. Dagen skulle avslutas med en ”fishball”.
Jag förstod inte mycket. Vernissage trodde jag att jag visste vad det är. Just det ordvalet fick mig att, om inte förväntansfullt så i alla fall nyfiket, se fram emot resten av dagen.
Jag begrep fortfarande inget, men plötsligt tänkte jag mig konferensdagen som ett abstrakt konstverk. Det föreställer inget men på något sätt stimuleras åtminstone ett par sinnen. Eller någon sorts installation. Sådant som, när jag var barn, brukade sammanfattas som ”modern konst”. Konst som räknas till de sköna konsterna utan att den behöver vara skön. Som tolvtonskompo-sitioner. Men hur vet vi att upphovsmännen inte driver med oss?
Anställda i vissa slags storföretag, de med övertydliga budskap och enkla ledarskap, behöver inte tänka själva därför att de inte får. I det perspektivet framstår till och med de mest obegripliga politiska och andra kommunala ledare som riktigt sympatiska. Återstår bara att klara ut hur de ändå ska få sina kommuner att bli framgångsrika.
Hur vet vi att vi inte blir förledda i stället för ledda?