Den som någon gång sett en Idol-audition har förmodligen fnissat sig igenom en del tonåringars tondöva sångförsök. Det blir inte mindre komiskt när vissa, som borde ägna sig åt något annat, vägrar lämna studion för att de känner sig ”kränkta” av att juryn inte uppfattat deras storhet.
När David Eberhard i Ingen tar skit i de lättkränktas land skriver att många i dag lurats till att tro att vem som helst kan bli vad som helst, är det lätt att hålla med. Det är trots allt ingen mänsklig rättighet att bli rockstjärna. Några sjunger bättre än andra. Att vi uppfostras till tron på allas lika värde, betyder inte att alla är lika bra på allting. Inte heller att det måste bottna i orättvisor att någon väljs till ett uppdrag medan någon annan inte gör det. Eberhard har en poäng i att det är någonstans i den här vanföreställningen tron att vi blivit ”kränkta” börjar.
Det tycks förövrigt vimla av ”kränkta” människor. Nyhetsrubriker berättar om otursgubbar som fått vara med om att någon trängt sig före i krogkön. Andra har råkat riktigt illa ut och tvingats visa legitimation på Systembolaget trots att de fyllt trettio. Kan man bli annat än kränkt? Rimligtvis, i det senare fallet skulle man exempelvis kunna tacka för komplimangen.
Jag håller alltså med Eberhard om att begreppet ”kränkt” ofta missbrukas, därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det verkligen har fog. Titeln Ingen tar skit är missvisande. Snarare är en av anledningarna till att så många svenskar känner sig överkörda i olika sammanhang att vi faktiskt ”tar skit” och är dåliga på att säga ifrån. Istället mumlar vi ohörbara protester och funderar på hämnd i form av kletiga bajsattacker eller riktigt tarvliga nidnamn som vi minsann ska slänga ur oss nästa gång vi träffar på den jäkeln. Men sen tar vi förstås vårt förnuft till fånga. Vi är inte galna, bara kränkta. Vi vänder oss till våra myndigheter eller ombudsmän med ärendet, som visar sig vara ett bland tusentals andra liknande.
Det är heller inte säkert att felet bara är folkhemspolitikens eller slapphänt uppfostran där barn får lära sig att de har rätt till allt. Att vi känner oss kränkta kan ha lika mycket kommersiella som politiska orsaker. Gurus inom självförverklingsindustrin trummar in budskapet ”allt är möjligt och din rättighet” som om det vore budord inför ett husförhör.
Även om jag inte håller med om allt har jag ganska kul när jag läser. Eberhard saknar inte humor. De ibland spretiga och spekulativa resonemangen skulle nog också, om de gavs en annan förpackning, kunna bli en rolig och tänkvärd roman.