Han föddes i Björkvik där pappa Axel var lantarbetare. Det innebar att tiden där blev lika kortvarig som på alla andra platser familjen, mamma, pappa och de tre barnen Rolf, Gunvor och minstingen Lars-Göran, flyttade till. Det var Säfstaholms gård, Billsbro, Julita, Bistorp, Hävla ...
- Det jobbigaste var att behöva byta skola varje år.
Visserligen stannade Lars-Göran bara ett år på första jobbet vid hästskofabriken i Hävla. Desto fler år blev det på fabriken i Högsjö. När han julen 2004 slutade med sjukpension var det efter 44 år.
Som lappare jobbade han på spinneriet och trivdes. Att han ändå lockades till Krutfabriken har sin förklaring.
- Jag fick tio kronor mer i timmen och fri läkarvård. Det kändes tryggt med en statlig anställning.
Tryggt, men inte roligare. Han var snart tillbaka på fabriken i Högsjö.
Idrottsintresset väcktes tidigt och Lars-Göran spelade med först Hävla och sen Högsjö i fotboll.
- Jag var i alla fall bland de träningsflitigaste, säger han apropå meriterna som stannade vid b-lagsspel.
I stället började en domarepok som kom att sträcka sig över ett kvarts sekel, som högst gick han på linjen i division 3 och han har besökt varenda fotbollsplan i varje vrå av Sörmland.
- Oftast var det både två och tre matcher i veckan, säger han och kommer efter snabb huvudräkning fram till att det nog blev en bit över 1- 500 matcher.
I dag har han lagt av helt med domarskapet, men går till Högsjö IP för att se varje hemmamatch. Och då kollar han förstås också in dagens domare.
- De borde tygla snacket på planen hårdare, tycker han.
Trots en så lång fotbollskarriär är det bandyn som är favoritsporten. Han fick smak som lagledare i HBK-bandyn under eran då Håkan Ohlsson tränade laget.