De som var med för tre år sedan i kyrkan kunde känna igen mycket i programmet, som en trygg, varm famn snarare än en upprepning. Julstämningen gör sig själv i det vackra kyrkorummet, men med varmrött ljus i koret och Västra Vingåkers och Österåkers kyrkokörer som stilig och välljudande fond sitter adventsupplevelsen som en smäck.
Körerna inleder med Perra Moraeus oändligt vackra "Koppången" och får eget utrymme i bland annat "Betlehems stjärna" och "Ding dong merrily on high" innan kvällens huvudperson sveper in med brinnande fackla i handen och guldgnistrande kappa, till jubeltoner i "Joy to the world".
Roger Pontare sticker ut och det är lätt att tappa fattningen en smula inför hans praktfulla stil. Men kläderna matchar rösten, för det är en mycket mäktig stämma som mullrar ut ur det långa skägget. Det visar han direkt i finstämda "Pie Jesu" och strax därpå i "Come all ye faithful" där han tillsammans med körernas röster får golv och väggar att vibrera i kyrkan.
Pontare är huvudpersonen i "Mitt vinterland", men det är helheten med körerna som gör konserten till en riktigt maffig upplevelse. När körerna tar i från tårna ligger Pontares röst som varm bomull ovanpå stämmorna.
Och så musikerna Rickard Nilsson och Annika Granlund som bär fram konserten: Nilsson från Hudiksvall på klaviatur har spelat med allt från Magnus Uggla till Svante Thuresson och är en klippa bakom Pontare. Annika Granlund, multimusiker av rang, har spelat med både Hellström och Winnerbäck och setts i "Allsång på Skansen". På trumpet i Västra Vingåkers kyrka är hon så bra att änglarna måste bli avundsjuka. Och så sjunger hon förstås suveränt också, när hon kliver fram som Pontares duettpartner i Melodifestivallåten "Stjärnorna" som han gjorde med Marie Bergman 1994.
Konserten är en blandning av ren julmusik och annan stämningsfull musik samt hitsen från Melodifestivalen. Enda inslaget som känns avigt är Beatles "When I'm sixty-four" med svensk text där publiken bjuds in till allsång. Jag kan förstå syftet, att skapa ny energi i kyrkan, men låten bryter stämningen för mycket. Annars är det bara vackert. När "När vindarna viskar mitt namn" i ett specialarrangemang för kyrkan annonseras mot slutet hörs ett tacksamt "jaaa" i publiken och framförandet blir en av konsertens många höjdpunkter.