Han skulle först skriva en text utifrån Lasse Johanssons färgbilder av gamla punkarpolare, men blev senare anlitad att även göra flera intervjuer i boken.
Henrik Wising har ett digert förflutet som både punkare och skribent. Tidigare har han medverkat i boken "Ny våg" om svensk punk 1977–1982. I "Rockholm" har han intervjuat Docenternas Joppe Pihlgren, Roffe Wikström och Plura Jonsson i Eldkvarn samt en av medlemmarna i bandet Commando M Pigg.
– Jag jagade Eva Dahlgren länge också men hon visade inget intresse för att medverka, säger Henrik Wising.
Men trots att Wising var en av punkarna i Katrineholm finns han själv inte med på någon av Lasse Johanssons bilder, däremot flera av hans gamla kompisar.
– Det var jäkligt kul att se bilderna på de här killarna, jag visste inte ens att bilderna fanns.
Annars var Wising en av alla kids i publiken på konserterna. Han minns särskilt den numera legendariska spelningen med Ebba Grön och Dag Vag på Safiren i oktober 1980.
– Det var som när man brukar läsa om gamla punkikoner i England, som sett Sex Pistols och The Clash live och hur det förändrade livet för dem. Man hamnade där tillsammans med många andra människor som fick total utlevelse och energi, säger Henrik Wising.
Men livet som punkare i Katrineholm var allt annat än enkelt. Inte sällan såg folk med förakt på de pyntade ungdomarna, somliga spottade på eller misshandlade dem rentav.
– Det fanns ju folk som blev rädda för oss. Det var väl en chockupplevelse över att någon kunde se ut som vi gjorde, säger Henrik Wising.
– Vi var ju snälla, säger han.
Han minns särskilt en incident en lördagsförmiddag i centrala Katrineholm då en stor amerikanare stannade till och en betydligt äldre kille klev ur.
– Han klev ur bilen och slog mig blodig. Det var rätt farligt och man var något slags villebråd, framför allt för den så kallade motorburna ungdomen, säger Henrik Wising.
De som umgicks i punkmiljön var ofta yngre än de som ordnade konserter, berättar Wising. Människor som Lasse Johansson och Mats Fredriksson hörde till ett äldre garde.
– Vi blev väldigt inspirerade av vad Lasse Johanssons åldersgrupp höll på med. De gav oss som var lite yngre lite annat att syssla med än att spela fotboll och bandy. Att se livemusik bidrog till att ge näring åt vårt musikintresse, vi blev också peppade att själva spela. Flera av oss var med i Duds rockskola och fick möjlighet till att hitta replokal och instrument.
Henrik Wising har mycket att tacka denna kreativa tidsperiod för. Inte minst att han själv fick upp ögonen för hur man kunde skapa så mycket på egen hand med hjälp av egen kraft i stället för att vänta på att någon annan ska göra det.
– Jag hade nog aldrig blivit journalist och skapat med ord om det inte varit för punken och den tidsandan som fanns då. Jag hade nog blivit målare eller fabriksarbetare i stället, säger Henrik Wising.
Här följer ett utdrag ur boken "Rockholm", signerat Henrik Wising:
"Det finns en bild som Lasse Johansson inte tog. Han var mycket ute i svängen med sin kamera, men kunde ju inte vara överallt. Det är okej; just denna bild är min egen, fastbränd i minnenas hårddisk. Jag laddar upp den ibland. Exponerar och begrundar.
I fokus: två ungar, 14–15 år, som slår dank på en butikstrappa på Drottninggatan. De borde antagligen vara i skolan. Den ena tonåringen bär en lång, sjavig blårock med säkerhetsnålar i slagen och ”P-Nissarna” sprejmålat på ryggen. (Han har aldrig hört bandet, men namnet är bara för bra!) Den andra ungens mc-jacka liksom suckar under tyngden av alla kedjor, pins och patches.
Båda har stubbat hår, ring i örat. De sticker ut som läderbögar på en hembygdsfest. En av dem är jag.
Ut ur butiken kommer en vuxen. Går förbi och kastar en blick på oss. Föraktet bränner som en cigarettfimp mot huden och han lägger en fet spottloska vid våra fötter. ”Jävla svin”, fräser han.
Vi som var punkare när 70-tal blev 80-tal var en paria. Det var en del av hela grejen, en identitet i sig. Spelreglerna var enkla och inget vi kunde påverka: först slog man oss på käften, sedan frågade man om det gjorde ont. So what? Men några svin var vi rakt inte.
Jag är glad att Lasse Johansson med sin kamera lyckades visa det. Bilderna här intill är nya för mig, killarna som porträtteras kände jag väl. Jag minns inte att någon av dem någon gång berättade om fotosessionen. Men så ser de också lite misstänksamma ut!
Jag kommer ihåg Lasse Johansson som Rockfotografen. Han var den långa, blondrufsiga snubben som ofta sågs stryka utmed Pansardazzets väggar med kameran, eller stångade sig svettig med Safirens publik i sin jakt på de bästa livebilderna. Men uppenbarligen drevs han av mer än rockmusiken och dess utlevelser. Dessa fotografier uttrycker en genuin nyfikenhet på – och ömhet för – människorna bakom skinnpajen.
När jag tittar på dem minns jag plötsligt lukten av spilld folköl och klorinerade jeans. Jag minns Beväpna er och White Riot på 33-varv. Den kladdiga hudkrämen och sprejen vi använde för att spika våra Sid Vicious-frillor.
Jag kommer ihåg hur vi startade band utan att kunna ett enda ackord. Hur vi snattade dragkedjor på Tempo och sydde fast dem på brallorna.
Jag minns när vi hängde på Violen och drömde att det var Gallerian. Hur vi klippte och klistrade våra första fanzines och bildade ännu fler band: Cellskräck, Banzai, Gatans Barn, Napalm, Skandal.
Kommer ihåg gör-det-själv-tishorna, karamellfärg i håret och hur vi bedövade örsnibbar och näsvingar med frysta fläskkotletter innan nålarna trängde igenom.
Jag minns hur vi tvingades springa gatlopp i centrum och slogs blodiga av raggarna. Och hur vi någon gång gav igen.
Jag kommer ihåg läder och leopard, nitar och kedjor. De första oi- och hardcoreplattorna. Antirasism och syndikalism, Crass och en antikärnkraftsmarsch som aldrig blev av. Doc Martens och ännu fler sår med plåster på. Varm choklad och Ung och kåt.
Och jag minns dem som inte syns på bilderna här. Tobbe Abnorm och Rocco, Blarre, Rasken och Jonne. Tomas och Bosse, Basse och Lilleman. Melli och Mirri, BM och Bobo. Classe.
Många av oss skingrades innan vi ens blev myndiga och försvann in i vuxenlivets vindlande jobb- och BB-korridorer. Var vi är och vad vi gör i dag spelar mindre roll. Vilka vi blev betyder mer.
Och jag är bombsäker på en sak. Ingen av oss som var punkare när Lasse Johansson tog dessa viktiga bilder, skulle som vuxna spotta på andras ungar och kalla dem svin."
Texten och bilden från "Rockholm" publiceras med tillstånd av Lasse Johansson och bokens redaktörer.