Maj 2011.
För första gången är jag i Katrineholms kommunfullmäktige.
Det är stort och fint med fullmäktigesammanträden. Demokrati och folkvalda som företräder dem som högtidligt gick till valurnan 2010.
Ett av de finaste politiska uppdrag man kan ha, kanske det finaste av alla. Så också i Katrineholm.
I många av världens länder finns det inte tillstymmelse till det här och jag tror att det är därför jag alltid blir så andäktig vid inträdet i en fullmäktigesal.
Det räcker med 30 minuter innan jag konfunderat undrar vart jag kommit. Tonen är hård, raljerandet skjuter giftpilar genom kvinnor och män, sarkasmerna trycker tillbaka dem som vågar sig upp i talarstolen, några spelar med i det elaka spelet och jag känner mig mindre och mindre bekväm.
Under de 38 år jag varit journalist har jag besökt kommunfullmäktige i många svenska städer. Tjusats över politikers patos och stolthet över att få vara en del av den svenska fina demokratin, så åtråvärd av förtryckta människor runt om i världen.
Under månaderna som gått sedan i våras har jag funderat mycket kring Katrineholms-Kurirens roll. Vad vi gör, eller inte gör, för att ta vårt ansvar för att främja demokratin och ett samtalsklimat som inbjuder till dialog och diskussion, gärna tufft, rakt och känslosamt. Men fair, rättvist och utan förgiftande maktspel.
Det var då jag kom att tänka på Lars Jalmert, som jag stött på i olika sammanhang genom åren. Jag har sett honom öppna ögonen på dem som inte velat se hur illa ställt det varit med maktbalans i olika former. Det gör ont när han pekar på missförhållanden men det gör gott.
Jag trodde mig se ett maktspel i Katrineholms fullmäktige baserat på kön. Jag hade fel. Något genusperspektiv hittade inte Jalmert när vi bad honom att på plats i Safiren studera vad det var han såg och hörde.
Men han såg maktutövning utifrån andra klassiska härskartekniker.
En tidnings uppgift är att visa på sådant som kan bli bättre.
Och det kan det bli i Katrineholms kommunfullmäktige.
Därför gör vi den här granskningen.