Strax före påsk var det dags för åttonde och sista studiecirkeltillfället med Katrineholms kvinno- och tjejjour Miranda. Ett tiotal tjejer och kvinnor har samlats, för att dels utvärdera studiecirkeln, dels lära sig mer om tjejjoursverksamheten. De åtta cirkelträffarna har handlat om mäns våld mot kvinnor, internationella kvinnodagen, våldsutsatta barn, särskilt sårbara och dubbelt utsatta, hedersrelaterat våld och förtryck, kvinnojoursverksamhet samt tjejjoursverksamhet.
‒Idag pratar vi om tjejjouren. Vad det är, vad vi har för verksamhet, säger Ida Midnattssol, en av de anställda i Miranda.
Katrineholms kvinnojour och tjejjour drivs av en förening. Föreningen har två anställda, ett kontor och ett par boenden för kvinnor, oftast våldsutsatta kvinnor som socialtjänsten placerat där, med eller utan barn. Kvinnojouren har funnits sedan 1982 och tjejjouren sedan 2005. De båda jourerna skiljer sig lite åt, dels genom att målgrupperna är olika, men också i de uppgifter man ställs inför.
‒Tjejjouren tar emot alla frågor och funderingar. Kvinnojouren är mer inriktad på våld, säger Ida Midnattssol.
Tjejjouren har också andra forum för kontakt. Till exempel är chatten på den egna webbsidan ofta använd av tjejer som vill ställa frågor och få svar, anonymt.
‒De yngre frågar mycket om kroppen. "Är det här normalt", är en fråga vi får. För de äldre tjejerna handlar det oftast om relationer, ibland våld, någon gång hedersrelaterat, säger Emelie Trolin, som också är anställd av föreningen.
En av deltagarna i studiecirkeln är Amelie Lundqvist.
‒Jag är med eftersom jag är intresserad av feminism i allmänhet. Jag har inte haft så stor kunskap tidigare, så jag ville gå en utbildning, till exempel om våld i nära relationer. Jag kan tänka mig att engagera mig i tjejjouren. Jag är kanske lite för ung för att vara kontaktperson i kvinnojouren, men tjejjouren känns bra, säger hon.