I torsdags kväll önskade jag verkligen att jag hade varit rik. Då skulle jag direkt halat upp tusenlappar för att ge Högsjö Kultur- och teatergrupp ett bidrag så att de kan vara kvar i Högsjö Folkets hus nu när huset är i behov av renovering och hyran måste chockhöjas.
Jag satt där i den slitna stolen och kände mig så tillfreds. Lutade mig tillbaka i harmoni och samhörighet med tider som varit, sånger som sjungits, möten som hållits för att förändra och göra bättre, samvaro och närhet i det gamla bruksamhället.
I somras satt jag i kyrkan mitt emot Folkets hus på andra sidan landsvägen och lyssnade när Högsjö Hornmusikkår repeterade. Jag var ensam i publiken och kände mig oerhört privilegierad, som vore jag en hemlig gäst från en svunnen tid. Repetitionslokalen var onekligen aningen säregen, med Jesus som vaksam iakttagare.
Musikerna berättade för mig att kyrkan var till salu och att det förmodligen skulle bli i Folkets hus de fortsättningsvis kunde hålla till. Men det var då i juli. Nu är det oktober och också Folkets hus lever farligt.
De gamla bruksorterna kämpar en Davids kamp mot Goliat medan orosmolnen tornar upp sig. Det räcker liksom inte att skylten ”Välkommen till vackra Högsjö” är inbjudande. Det behövs mer för att samhället ska fortsätta vara så levande att folk vill bosätta sig här.
Det är då kitt som till exempel ett aktivt kulturliv behövs. Inte ”bara” något som ger några timmars trivsam underhållning, utan som också håller ihop samhället och människorna som bor där, som ger bygden en identitet och historia och inte minst viktigt: en framtidstro.
Jag hade några dagar av intensivt resande i ryggsäcken när jag kom till Högsjö i torsdags kväll och körde in i det underbart vackra sörmländska samhället. Kontrasten var stor. Från den akademiska världen tillsammans med professorer och docenter när vi utvärderar de svenska universitetens utbildningar i journalistik och kommunikationsvetenskap, till ideella entusiaster i en liten lokal teatergrupp.
Här är det långt ifrån djupgående analyser av hur vetenskapliga metoder och aktuell forskning krokar arm med journalistiskt hantverk i snabb utveckling. På Folkets hus slitna scen är det snabba burleska replikskiften och övertydligt minspel som lockar mig till porlande skratt. Så befriande härligt!
Det var Ingegärd Andersson som ringde mig och undrade om jag ville komma på repetitionerna av ”Mimmi från Möllevången” som har premiär 12 november.
- Du åker ju gärna runt och hälsar på, sa Ingegärd som fattat saken helt rätt.
En sak noterade jag snabbt. Det verkar nästan som om det är ett krav att man heter Andersson för att få vara med i teaterföreningen i Högsjö. För här är förutom Ingegerd också Sune, Gunnar, Micke, Jeanette, Carola och Bengt, alla med efternamnet Andersson. Men så dyker också Håkan Norrman och Bosse Olofsson upp och hjälper upp efternamnsbalansen något.
- Vi startade föreningen 1978, berättar regissör Sune Andersson, som varit med sedan begynnelsen. Då spelade vi revy på fabrikens personalfest. Men vi ville spela mer än bara en enda gång per år, så vi bildade föreningen. Nu är vi 237 medlemmar och en del av dessa är skådespelare, musiker, scenarbetare och andra som behövs.
- Ja, varje föreställning behöver många inblandade. Till denna uppsättning behövs ett 25-tal personer, säger Ingegerd som varit skådespelare under flera år, men som i år koncentrerar sig på att vara regiassistent.
Och många föreställningar har det blivit. Högsjö Kultur- och teatergrupp har två-tre produktioner per år, ibland kända klassiska pjäser, men också egenproducerat av produktive Micke Andersson från Vingåker.
Ja, det har blivit två fina stunder för mig hittills i Högsjö och på torsdag kommer jag igen när det är dags för Kuriren att åka ut på besök i en satsning för att komma än närmare våra läsare. Då är du hjärtligt välkommen att titta in till oss!
Trevlig helg!
PS.
Vill du ser fler bilder från repetitionerna av ”Mimmi från Möllevången”? Gå in på min blogg på www.kkuriren.se