Nyköpingsbon Lotta Fagerholm, lärare i samhällskunskap och religionskunskap på Katrineholms Tekniska College, har alltid skrivit. Statsvetare i grunden blev hon frilansjournalist innan hon fortsatte att utbilda sig till lärare.
Gamla dagboksanteckningar avslöjar att hon redan som barn hade siktet inställt på att bli "forfatare" eller "jornalist" och med läraryrket trivs hon alldeles utmärkt. Men författardrömmen har legat där och gnagt och nu är det dags.
De ämnen som hon undervisar i är tätt förknippade med hennes egna intressen och de stora frågor som hon ständigt återkommer till: vilka är människors bevekelsegrunder? Vad är det som formar oss och våra livsval? Hur bygger vi ett samhälle där alla får plats?
Hon säger sig själv ha ett näst intill sjukligt intresse för andra världskriget och Förintelsen, och för att på något sätt förstå varifrån ondskan kommer - varför vissa gör onda handlingar medan andra väljer det goda.
‒Jag har läst kopiöst mycket, säger hon.
Sina kunskaper i ämnet och de frågor som hon ställer sig har hon tagit med sig in i debutboken "En spricka i spegeln" Det är en släktkrönika som tar sin början i andra världskrigets Polen, där en av huvudkaraktärerna lever sitt liv. Berättelsen landar i 2018 års svenska valrörelse och ett cyniskt politiskt spel.
‒Det är tre kvinnoöden som berättas, sida vid sida, och som förs samman av en politisk intrig, berättar Lotta Fagerholm som nogsamt framhåller att hon inte själv finns i någon av karaktärerna. De lever sitt eget liv.
‒Det enda som inte är fiktivt är händelserna i Krakow.
Hon har ett gediget researcharbete bakom sig, bland annat med ett antal besök i Polen. Karaktärerna har så att säga kommit gratis.
‒De knackade på. Det är lite jobbigt när de kommer till mig på natten och stör sömnen, säger hon och ler.
Knackandet har pågått länge, men småbarnsliv och yrkesliv och livet i största allmänhet leder gärna till att livsdrömmar skjuts på framtiden. Skälet till att Lotta till slut tog steget att ge karaktärerna liv i bokform var en allvarlig olycka för tre år sedan, då hon bröt benet så illa att hon blev rullstolsburen.
‒Jag blev sjukskriven i sju-åtta månader, fick ha hemtjänst och behövde lära mig att gå igen.
Plötsligt fick hon mycket tid över.
‒Jag kunde inte göra annat än läka och klappa katten. Då tänkte jag över vad jag ville göra.
Slutsatsen blev att boken skulle skrivas. Det, säger Lotta Fagerholm, innebar att benbrottet både blev det bästa och det värsta som hänt henne.
‒Jag är 48 och har levt halva livet. Jag kan inte mer än misslyckas. Maken sa "när vi sitter där på hemmet vill jag inte att du ska säga 'varför gjorde jag det inte'. "
Så hon skrev, i en rasande fart. Manuset blev klart på två månader, men sedan har det stötts och blötts och inom några veckor går boken till tryck och ges ut.
Författaren själv är nervös, helt naturligt, över hur boken ska tas emot. Men hon är också stolt över sitt arbete och gläds särskilt över att hon har inspirerat flera av sina elever som vill satsa på att skriva.
‒Bara det gör att jag känner att det är skit samma om jag bara säljer ett exemplar av min bok till morsan, säger hon med ett skratt.