Jag har min mammas lår. Det syns i vecken och formen de får när jag sitter ner. Det har alltid stört mig.
Mamma var tio år när hon kom till Sverige från Tyskland på 1960-talet. Hon pratade aldrig om hur efterkrigstidens elände påverkat henne. Eller att hennes morfar hängde sig i äppelträdet i trädgården.
Jag har hört att barn kan genomgå faser när de känner vämjelse inför sina föräldrars kroppar. Jag minns att jag gjorde det. Kanske fastnade jag där på något sätt. Eller så beror min motvilja mot mammas lår på att jag och mamma inte har haft världens bästa relation.
I slutet av 1990-talet jobbade jag under ett par år i Beirut, Libanons huvudstad. Då hade tio år gått sedan inbördeskrigets slut.
– Äh, vi lever för i dag, fick jag ofta bryskt som svar när jag försiktigt frågade hur folk förhöll sig till historien.
I Beirut jobbade jag med en smart och rolig tjej som jag gärna ville bli vän med. Men hon var reserverad på något sätt och vi förblev endast arbetskamrater. En kväll berättade hon att hennes föräldrar haft en juveleraraffär under kriget när hon var liten. En dag klev det in två rånare som tog allt i butiken. Innan de gick sköt de båda föräldrarna.
– Men jag har i alla fall mammas lår, sa hon med plötsligt blanka ögon och strök ömt över sina vackra, kraftfulla ben.
Min mamma dog i cancer för snart tio år sedan. När hon var sjuk försökte jag lite tafatt att prata med henne om hennes liv. Men det var svårt att komma bakom den leende ytan och munnen som sa att allt var bra.
Min dotter står på randen till tonåren och hennes kropp håller på att förändras. Hon ska bli kvinna. Hon minns inte sin mormor.
– Jag har din rumpa, mamma, sade min dotter i våras. Jag blev överraskad och glad över hennes analys. Sedan ängslig. Tänk om hon inte tycker om det?
Jag har alltid försökt att vara så öppen jag kan gentemot min dotter. Visa vem jag är. Prata om hur livet känns. Ibland suckar hon och himlar med ögonen.
Jag tänker att relationer är som känsliga plantor, man behöver vattna och vårda dem för annars vissnar de. Och det krävs en del mod att möta det som varit. Svåra saker som krig och elände. Familjehemligheter. Skuld och skam. Det räcker inte med att det finns blodsband, man måste vattna ändå.
På senaste tiden ser jag på mina lår på ett nytt sätt. Tänk om min dotter även får mina och mammas lår?
Det vore ju ganska fint på något sätt.